Aktuellt

Borgahällan – en tuff final!

Vi har vandrat i tre dagar och nu väntar finalen. Vi ska ta oss upp för Borgahällan, den magiska skapelse vars ena sida reser sig helt vertikalt mot skyn. Himlen är klarblå och vi fantiserar om utsikten som väntar! Men först ska vi få jobba…

Från vår stuga till berget är det 3 km. Längs en stig som finns på kartan, men inte lika tydligt i verkligheten. Vi får irra en stund innan vi hamnar rätt.

Överlag är Borgafjäll extremt oturistiskt. Byn har en enorm skatt och potential men man får leta efter den. Skyltar finns i fåtal, ibland handskrivna och lika ofta blekta till oläslighet.

Efter en timme är vi framme vid bron som leder oss över sjön och till foten av berget. Vi kavlar upp ärmarna rent bildligt men i verkligheten kavlar vi ingenting. Kläder är det enda som skyddar mot myggen som uppenbarligen inte haft blodvittring på mycket länge…Första 1,5 kilometrarna ska vara brantast har vi fått berättat för oss. Fredrik har dessutom sett höjdkurvorna, men ingen av oss har nog riktigt förstått HUR brant. Och hur långt 1,5 km kan kännas…

En bit upp börjar Fredrik tappa fart. Får huvudvärk och mår illa. Fast det säger han inte då. Jag scramblar på alla fyra och det känns fortfarande helt okej. Jag är odödlig. I alla fall ett par höjdmeter till. När lutningen är som värst är den 35 grader. Det svider i benen, men mest undrar jag hur jag någonsin ska ta mig ner igen…

Jackan har åkt av så fort vi passerade trädgränsen och myggorna lämnat. Ändå sprutar svetten, och med jämna och korta mellanrum vänder jag mig om efter Fredrik. Mest för att få en chans att pusta. Halvvägs upp finns en sjö där vi har planerat kaffestopp. Men baristan har mjölksyrechock, migrän och mår illa. Han vill varken dricka, äta eller ligga ner och vila.

Kollar telefonen efter täckning. Inget. Blir orolig. Vad händer om han inte kan ta sig ner?  Förbereder mig mentalt på att vi inte kan fortsätta uppåt och att vi har plågat oss upp utan att få belöningen. Att varken ha ätit eller haft kakan liksom…

Men som så många gånger förr återuppstår människan. Lite kaffe och äggmacka senare vågar han tänka tanken på att fortsätta uppåt. Under förutsättning att vi går långsamt och mjölksyrafritt, samt att han slipper bära. Vi lämnar hans väska och packar vatten, nödproviant och kläder i min. Sen går vi.
Den här delen är mycket lättare än den första och vi kommer upp utan illamående, maxpuls eller stumma lår. Och när vi ser ut över världen är allt värt. Vi är ensamma med en utsikt så magisk att det pirrar lite.

Får ett uns av svindel när jag tittar ner och alla foton tas med god marginal till kanten. Vem vet om vinden kan rycka tag i mig!

Det är svårt att slita sig och vi stannar länge och tittar på topparna vi passerat tidigare dagar. Vi tittar ner mot sjön där vi fikat och Fredrik ser ett föremål i den som han inte noterat tidigare. Såklart är det en björn. I hans värld. I min värld som visar sig vara mer i överensstämmelse med verkligheten är det en sten….

Vägen ner är inte så läskig som befarat och jag tar mig ner utan att slå ihjäl mig. De värsta partierna klarar jag med hjälp av rumpgång, i övrigt klänger jag på träd och grenar.

Det tar oss drygt två timmar upp till toppen och nästan lika lång tid ner. När vi är nere på platt mark tittar vi upp och fattar inte att vi tagit oss hela vägen för egen maskin. Det ser så brant ut att jag får svindel i efterhand.

Vi jämför med andra vandringar vi gjort. I Skåne, Åre och Kapstaden. Tänker på Lions head där vi vandrat på led. Till surrandet av drönare ovanför. På den här oturistiska attraktionen har vi fått ha hela berget för oss själva. Det är coolt. Men berätta det inte för nån…

Tidigare vandringsdagar hittar du här, här och här!

8 Kommentarer

  • Svara
    Annika
    6 juli, 2022 kl 14:22

    Tack att du delar dina upplevelser! Blir sugen men i år blir det Alperna för att slippa myggen,

    • Svara
      Anna
      7 juli, 2022 kl 14:41

      Alperna verkar supercoolt, hoppas du får en fin resa!

  • Svara
    ingmarie Nilsson
    6 juli, 2022 kl 21:59

    Så häftigt! Hur hittade ni ens detta berg?

    • Svara
      Anna
      7 juli, 2022 kl 14:42

      Vi såg det i horisonten under våra tre första vandringsdagar. Så speciell lodrät vägg att den var svår att missa!

  • Svara
    Malin Otthén
    9 juli, 2022 kl 08:15

    Vilken fantastisk upplevelse! Tänk att några stackars kilometer kan vara en sån utmaning, det är så mäktigt.
    Skönt att ni båda både kom upp och ner ❤️

    • Svara
      Anna
      10 juli, 2022 kl 18:19

      Ner är alltid värre än upp. Men det var inte lika läskigt ner som jag trodde när jag gick upp. Det var tur. Annars hade jag behövt gråta en skvätt :D

  • Svara
    Joanna S
    9 juli, 2022 kl 09:05

    Ja det är tufft att gå uppför – speciellt med tung packning. Men värt vartenda steg väl uppe på toppen när man får njuta av fantastiska vyer och utsikt ⛰🤩👌

    • Svara
      Anna
      10 juli, 2022 kl 18:20

      Tycker uppför är ok. Nerför är värre. Speciellt med tung packning. Tappar liksom lite av kontrollen… Hellre svettig och trött än rädd :D
      Men som sagt, supervärt både uppför och nerförsvandring för den utsikten!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.