Träningsvärk. Fortsättningen.

Inför vårt utfallslopp i lördags fick vi en grundlig genomgång om biverkningen som oundvikligen skulle komma två dagar efter – träningsvärken!

Enligt säkra källor skulle vi behöva ett badkar att hålla oss i för att kunna sätta oss på toaletten. Kanske behöva sjuka oss från jobbet för att trapporna blev oss övermäktiga. Och allt skulle hända dag 2. Dag 1 var bara uppvärmningen, det som skulle komma sen skulle vara så mycket värre.

Så det var med spänning jag slog upp ögonen idag. Skulle jag ens kunna stå på benen?

Promenaden till toaletten går över förväntan. Känslan av att rumpan består av två kanonkulor har mattats något och det känns som jag går ganska obehindrat. Själva nersättandet på toalettstolen fungerar också. Jag håller faktiskt inte i mig någonstans. Det är först när jag hoppar upp i soffan och drar upp benen under mig som låren känns otrevligt korta. Det stramar!  Tänker ändå att träningsvärken var lite överreklamerad, så farligt var det väl ändå inte?

Sen hör jag från sovrummet: AAAAJ!

Det är Fredrik som vaknat och ordet AAAAJ kommer att höras fler gånger under dagen…

Någon kommer släpande över golvet men det blir inte förrän vi ska gå vår morgonpromenad som det riktigt roliga börjar. Vi har en trappa att gå nerför!

Jag smyger bakom för att se den halte mannen stappla ner. Han ser ut som tvåhundra år. Minst. Hänger på ledstången och går med två spikraka ben. Men ner kommer han. På platten går det oförskämt bra. Tills dess att hans lårmuskler slutar svara och plötsligt ligger han nästan på marken.

Träningsvärk kan faktiskt vara riktigt kul. I alla fall för den som inte drabbades lika illa som befarat…