Simning är inte min grej. Det är blött och kallt. Dessutom har jag lätt till panikkänslor om jag inte bottnar. Som liten ramlade jag i vattnet när jag skulle kliva på en båt och jag har än idag obehagskänslor för djupa vatten (och perronger!).
Det är därför det är extra skönt att det är Fredrik som ska simma 3,3 kilometer i Kävlingeån idag, och inte jag…
Hans uppladdning är total. Eller inte. Han simmade senast för ett år sedan. Då fick han gå upp efter 1,5 minut för att han frös. Han vet knappt var våtdräkten är och om den fortfarande passar. Men han snurrar ett par varv med armarna i köket efter frukost och tänker att det nog ska gå…
Å-simmet bjuder på fantastiskt väder och hejarklacken jublar. Att sitta och vänta på simmare i strålande sol är en perfekt uppgift för den som inte gillar vatten. Starten går och medan Fredrik nästan förfryser ansiktet under de två första minuterna sitter jag och glassar med mitt ansikte vänt mot solens värmande strålar. Rättvist.
Men han vänjer sig och tydligen ska loppet ha gått helt enligt plan. Med en bra känsla. Att vara simmare sedan liten sitter i. Tekniken funkar. Men musklerna får kämpa lite. Och han skakar i armarna när vi äter lunch efteråt.
Men ändå. Soffpotatisen är igångkickad efter fyra veckors ofrivilligt stillasittande. Det ska nog bli människa av honom också!
Inga kommentarer