Jag älskar rutiner. Min morgoncykling är en av dem. Olika dagar, men alltid samma tid och ofta samma runda. Och uppenbarligen är det inte bara jag som är vanemänniska…
I korsningen ut från vårt bostadsområde cyklar jag om samma rökande damcyklist som förra gången. Jag tänker att hon är på väg till tåget. Och att min morgon känns friskare än hennes…
Ute på den enda delen av banan med mycket trafik håller jag precis som vanligt på att frontalkrocka med en galen bilist som har bråttom. Som kör om trots möte, för att ett möte i form av cykel tydligen inte räknas. Samma bilist som förra veckan.
Jag möter tanten med två hundar. På varsin sida vägen med två spända koppel emellan. Att hon inte lärt sig från förra veckan. Trots att jag blängde lite. Höjdhopp i alla ära men höjdhopp på cykel är inte min paradgren!
Någon mil senare dyker gubben upp. Han som ser ut som hundra men fortfarande springer. Ganska fort går det. Framåtlutad som en vindpinad tall. Jag tänker att det är sådär jag kommer se ut på mitt sista Helsingborg marathon.
På vägen mot Barsebäck möter jag tanten i gul jacka. Vi bondade lite i januarimörkret när jag hade min knallgula reflexjacka. Kände samhörighet. Men i 18 grader har jag släppt jackan, det har inte hon.
I någon mil saknar jag dejavu-feelingen, för på vägen mellan Hofterup och Kävlinge bor uppenbarligen inga rutin-freaks. Men grannen kan man lita på. Hon som jag möter när jag svänger in på vår lilla krok. Som gör att jag nästan tappar balansen när jag försöker hälsa.
Världen innan klockan 08. För oss som är sånna.
Inga kommentarer