Morgonspring

Det jag saknar mest med att jobba hemma är mina tisdagsmorgnar. På den tiden allt var som vanligt sprang jag i Malmö då.

Varje tisdag tog jag ett übertidigt tåg till Malmö. Sprang längs ribban vid lagom blåst och inne i parkerna när vinden blev mig övermäktig. Jag njöt av soluppgångar och krigade i regn. Nickade i samförstånd till mötande löpare längs stranden och blev omcyklad av fancy city-folk på väg till dagens dagsverke.

Ibland kom jag vilse men oftast kom jag rätt. Bytte om på Nordic Wellness vid stationen och gjorde mig redo för belöningen. En morgonkaffe med mig själv. I säkert en halvtimme scrollade jag instagram, tittade på folk, njöt av kaffet och studerade livet utanför. Sen var jag redo att jobba.

Jag sprang i Malmö i lördags och kände hur jag saknade stadspulsen och kaffestunden. Och själva känslan av att springa på morgonen.

Därför gick jag ut i morse.

05:50 lämnar jag huset och smyger iväg. Det är långt ifrån stadspuls och knappt en människa vaken. Istället cruisar jag runt bland körsbärsblommor och rapsfält. Jag kan inte ens kalla det morgonjogg. För jag joggar inte. Hela kroppen är i synk. Jag känner mig spänstig och med ett löpsteg enligt skolboken. Kanske är det bara i mitt huvud, men känslan är sån.

Jag har min egen kaffebar att gå till efteråt. I mitt eget kök som dessutom serverar en gröt i världsklass.

Det var inte precis som förr men bra ändå. De snoffsiga människorna på väg till jobbet får jag se en annan dag!