Förra veckan tog jag långpasselefanten i tre tuggor. 23 kilometer fördelat på tre pass över dagen. Idag svalde jag hela på en gång. 22 kilometer och första långpasset sedan mitten av mars!
Efter premiären drabbas jag av alla långpass-biverkningar som finns. Trots att distansen i gamla mått mätt var ganska blygsam.
Jag är trött i vaderna men det är inte den största tröttheten. Det är sömntröttheten som skriker mest. Jag vill liksom ta en tupplur…
Men det går inte för jag är för hungrig. Magen skriker. Och törsten är osläckbar.
Det känns som jag har sprungit ett maraton minst. Ganska skönt när det bara krävs 22 kilometer för att uppnå den underbara känslan. Själva fördelen med att inte vara i sin bästa form…
2 Kommentarer
A-mamman
10 januari, 2021 kl 19:56Grattis och bravo! Så långsamt som jag springer numera så borde långpass vara grejen för mig. Inte för att jag säger att alla långlöpare springer sakta, men att nöta kilometer skulle kunna vara det som funkar för min form.
Anna
13 januari, 2021 kl 08:01Jamenja! Tror absolut du skulle älska det! Bara stänga av hjärnan och mata på. Lovely!