Alla i vägen…

Jag är ute på den vackraste tiden. När solen är på väg ner och allt är magiskt. Tänker att jag ska föreviga det hela och lysa upp Instagram med min eftermiddagssol. Men alla är i vägen.

Försök 1.
En grusväg på en åker. Låg sol och gyllene ljus. Jag börjar filma för att kunna klippa ut en bild perfekt i steget. Passerar kameran i ett väl valt hörn så att hela den evighetsraka vägen mot solen syns. Men var kom tanten ifrån? Hon som stör hela bilden! Har någon släppt henne där?  Orkar inte vänta medan hon passerar utan tänker att det kommer fler tillfällen. Jag ska ju passera ån. Kävlinges finaste plejs.

Försök 2.
Kävlingeån. Vattnet står så högt att det nästan rinner över på bron jag springer på. Det hade varit en grym bild. Men det är en kille på väg mot mig och jag vill liksom inte stå där och fåna mig framför kameran när han går förbi. Låtsas sms:a och tänker att han snart har passerat. Men han är pratsugen…
Vi pratar om översvämningar och vattenstånd och när vi pratat klart börjar han fota utsikten. Har inte tålamod att vänta utan fortsätter lite till.

Försök 3.
Lite längre fram finns en brygga ut över ån. Jag ställer upp telefonen och trycker igång självutlösaren. Hinner precis in i bild när jag ser en annan löpare med en annan telefon som försöker ta bild med typ samma motiv. Bli störd i min koncentration och ser konstig ut. Sen utspelar sig världens fånigaste scen. Två löpare som försöker ta bilder på sig själva, som flyttar runt och försöker parera varandra och inte komma på bild i fel kamera. Jag ger upp, känner mig inte avslappnad. Det sista jag ser när jag springer vidare är en fejk-stretch i solnedgången.

Försök 4.
Jag är nästan hemma. På världens fulaste väg. Men solen alltså, den är magisk. Och inte en enda människa finns inom synhåll. Riggar kameran och knäpper. DÄR satt den.

Så nu vet ni att det var fint när jag sprang.

Det som inte framgår av bilden är hur trött jag blir i vaderna nuförtiden. Köttfärs redan efter 11 kilometer. Man borde inte ha ofrivilliga löpuppehåll på 8 månader. Så himla onödigt.

Men skam den som ger sig. Snart studsar jag också fram…