Plankan – så gick det

Veckans adventsutmaning från jobbet är att stå i plankan. En bestämd summa pengar skänks till välgörenhet för varje minut vi står. Och sånt måste man ju nappa på.

Plankan är ingen favorit, och till skillnad från en jägarvila som jag kan härda ut forever dör jag mycket lättare här. På ett oskönt vis. Det är mer som att jag mår illa än att jag blir trött.
Sist det begav sig stod jag dryga 6 minuter. På jobbet med kollegan Olle mittemot.

Den här gången har jag ingen Olle och mitt motstånd för dagen är inte i närheten så tjurig som honom. Fredrik ger upp efter 2 minuter och jag får förlita mig på min egen tjurighet att det ens ska bli några pengar till Bröstcancerförbundet.

Efter tre minuter börjar jag svettas på överläppen. På minut fyra blir jag andfådd. Lika oväntat som förra gången. Andfådd av att stå still. Vid fyra minuter och 30 sekunder ger jag mig själv okej att ge upp vid fem minuter.  Sista trettio går bra. Det är som att obehagskänslorna släpper när jag vet att det snart är över. Jag hade kunnat stå längre. Om Olle varit där…

Hoppas det blir en mindre plågsam utmaning nästa advent!