Från nyår till tröskel

Jag går direkt från jobbets nyårsfirande till tröskelintervaller. Från högklackat och snittar till hög puls och ösregn. Via ett omklädningsrum som jag lite diskret tjuvlånar lite.

 Det är en tjugo minuter lång tröskel på schemat för mitt andra Runacademypass. Jag fortsätter i en lite långsammare grupp för att inte stressas att ta i mer än foten tillåter. Det är ett jättebra val. Jag trivs här.

Stadsparken är mörk, regnig och lerig. Som gjort för ett grisigt pass. Jag tar några steg och inser att foten är med mig. Drar upp ett lagom tempo som känns kontrollerat men ändå lite ansträngande. Plötsligt är jag längst fram med bara en ledare. Som säkert känner sig tvungen att visa vägen eftersom jag ligger först. Och det är ju tur för jag hade kommit vilse direkt annars.

Men det där med att ha någon bredvid sig alltså. Det driver fart. Och plötsligt är det lite jobbigare än jag tänkte mig. Och han peppar ju så fint. I tio minuter springer han och coachar bredvid. Och säger att det går jättebra. ”Du ligger i FEMMINUTERSFART!”

Femminutersfart springer jag marathon i . Och det känns inte så här. Det här är ju jobbigt. Och jag ska överleva tio minuter till…

När vi vänder efter 10 minuter släpper han och jag är ensam. Det är väl tänkt att jag ska hitta nu. Men hallå, det är ju baklänges. Springer fel vid första tillfälle och får vända tillbaka. Likt betjänten gör jag samma fel nästa varv. Sen klarar jag två felfritt. Utan min personliga peppare tar jag mig friheten att slå av på farten lite. För fotens skull. Eller för att jag kanske inte orkar…

Jag blir grymt trött i vaderna och de sista minuterna får jag känning i min hålfot. De här cykelbenen har lite att jobba på…