Rapport från en morgonpromenogg

För en sekund är att som vanligt. Löparkläderna framlagda i en prydlig hög, klockan ställd.

Det är mörkt ute när jag vaknar och jag rotar fram reflexvästen ur gömmorna innan jag går. Vinden är ljum därute, och en iver väcks i löparen som för första gången på tio veckor känner sig just som en löpare.

Men det är inte en standardrunda på 12 km som ska rivas av, det är mycket mindre rafflande än så.

Sträckan mäter 3 km och jag ska gå. Med jogginslag. Med löfte om att stanna vid minsta ont.

Jag kommer 100 meter. Det gör ont på insidan av foten. Stannar och går. Försöker igen. Samma sak.

Stannar och snurrar frenetiskt på foten. Försöker väcka liv. Tågång, hälgång och photoshoot. Nytt försök.

Springer korta sträckor och lyckas avsluta med 500 meter i sträck. Utan ont.

Kliver in genom dörren som den löpare jag brukade vara. Har redan glömt att det inte precis gick smärtfritt. Men känslan alltså. Känslan av en morgonjogg. För den som inte tagit ett steg på 10 veckor är den värt allt. Även om det var mer som en promenogg…