Jag ser bilden på Facebook. Det är Viveca som står högst upp i den ökända Rönneberga backe. Framåtlutad över styret. Trött.
Den kickar igång något i mig. Jag vill också stå längst uppe i backen, hängandes över styret. Jag vill bli precis sådär trött som hon ser ut.
Många bilder passerar i flödena men oftast går de ganska obemärkta förbi. Visst kan det se härligt ut, men den här trötta bilden är nått mer. Den tvingar mig till backen. Jag måste också få besegra den.
Så jag lägger in en extrakrok på en av mina standardrundor. Och laddar för att bli trött.
Någonstans i mitten av backen blir jag omkörd av en bil som i sin tur blir omkörd av en lastbil. Samtidigt som vi får möte. Lastbilen ska svänga vänster och stannar. Stannar sin bil och stoppar mig. Jag får några sekunders vila och tappar den där tröttheten som är själva målet. Utan den kan jag ju inte hänga trovärdigt över styret. Får dra på lite extra sista biten för att lura upp pulsen igen, och lyckas över förväntan.
Till skillnad från Viveca har jag ingen kameraman med mig utan får snällt ställa självutlösaren och stapla upp mobilen på en sten. När allt är riggat har jag typ puls 52…
Så jag fejkar. Lutar mig över styret och låtsas vara trött. Kanske kan det lura någon annan att åka dit och maxa. Kanske till och med mig själv.
Inga kommentarer