Ibland strular logistiken. När bussen går en gång om året och liksom tar omvägar över halva Skåne. Då får man cykla. Tantcykel. Det är jobbigt…
Etapp: 1 Utvälinge- Jonstorp och 2 Jonstorp-Arild.
Hur: Bil till Arild, tantcykel till Utvälinge och gå tillbaka.
Svårighet: Lätt. Ofta längs strandängar och välpackade stigar. Något enstaka avsnitt över knöliga stenar och i branta trappor. Bitvis finns en rullstolsled parallellt som vi av misstag kom över på. Fast det kanske var befogat med tanke på min stukade fot…
Alltså tantcykel. Förstår inte hur jag som cyklar så mycket kan tycka att det är så jobbigt. Jag dör nästan under den 18 kilometer långa chockstarten på morgonen och är helt genomsvettig när vi kommer fram. Jag skyller på motvinden och att däcken var opumpade men vet i själen att jag är en kass tantcyklist.
Lite mackor på en brygga i Utvälinge sen är vi redo. Med siktet inställt på lunch hos Flickorna Lundgren på skäret. Dit är det egentligen alldeles för långt, men vi har väskan full med nödproviant för att överleva strapatsen. Flickorna Lundgren vill man nämligen inte missa. Även om en räkmacka kostar 230 kronor.
Vandringen är fin. Leden stundtals svår att hitta. Framförallt starten. Vi är alltså i starten STARTEN, etapp 1. Förväntar oss en startportal, en trumpetorkester och flaggor. Eller i alla fall något som avslöjar att vi har något stort på gång. Men icke. Det är bara en vanlig skylt.
Vi går över strandängar, de mysigaste små samhällen och bara njuter. Det ÄR fint häruppe. Här skulle man (också!) ha sitt sommarställe. Jag tror vi mentalt har köpt hus på varenda del av Skåneleden nu och det börjar bli dyrt…
Lunchen hos Flickorna på Skäret håller på bli ett antiklimax när vi blir placerade INOMHUS. När den svenska sommaren briljerar ute i trädgården. Fredrik tycker att jag är jobbigast i världen som inte kan släppa tanken på ett ute-bord och som tvingar honom att anfalla ett bord som plötsligt ser ut att bli ledigt. Men när vi sitter i solen och glassar är han nog ändå rätt glad att jag tvingade honom…
Efter en gigantisk räkmacka och en sväng i kakboden rullar vi vidare mot Arild. Och alltså Arild. Good to be back. Vilket ställe. När jag blir löpduglig igen ska jag hit och springa. Bästa!
Nu tar vi vandringspaus. Det är städväder….
2 Kommentarer
Helena
30 juli, 2020 kl 12:12Hur definierar man tantcykling? ;-) Själv cyklar jag (som träning, cyklar *aldrig* annars) på min salige morfars treväxlade King från tidigt 90-tal. Där snackar vi stabil cykel :-D Å andra sidan har den varit inne hos min cykelmekare några vändor för tillfixning av det mesta, och han är helt till sig över vilket kvalitetsarbete den är. Jag kanske aldrig kommer upp i de farter man gör med en racer, men å andra sidan lär de extra kilona den består av generera extra träningseffekt :-)
Anna
30 juli, 2020 kl 17:28Tantcykling är sån där man sitter på bred sadel och rakryggad. Där rumpan ömmar efter 30 meter och ens position liksom fångar ALL vind.
Där allt bara är jobbigt…. Man får trösta sig med att träningseffekten måste vara sjukt mycket högre när allt är tungt och jobbigt!
Heja dig på Kingen, du kommer bli stark som ett troll!