Det kom ett mail. Till Fredrik.

Fredrik fick mail från självaste Helsingborg marathon. Med frågan om hur det kommer sig att han sprang 2014 och sen aldrig mer….?

Frågan är befogad och såklart är det intressant att veta varför han inte kommer tillbaka. Är det något som liksom var fel? Var Serpentinbacken för brant, hejarklacken för peppig eller var målgångschokladen i helt fel smak?

Men nej, Helsingborg marathon, inget är ert fel. Det är bara så att galningen i den rosa tröjan på bilden har beställt 30 år av support längs banan. Men år 2044 kommer han!

70 år gammal  stapplar han över startlinjen, haltar vidare till Råå och hajfajvar med hejarklacken. ”Hej och Hå kämpa på,  i frisyr så GRÅ…”

I Ramlösa Brunnspark stoppar han i öronpropparna för att slippa dunkadunkat och sen matar han grisarna i Fredriksdal med medhavda brödskalkar.  Men någonstans på vägen får han feeling, knäcker käppen och växlar upp. Han struntar i att lukta på blommorna på Sofiero och öser hela vägen ner mot målrakan. Där kastar kan tupén till publiken, låter löständerna spela som kastanjetter och hjular över mållinjen utan att ens bryta lårbenshalsen.

Allt medan jag väntar i solstolen med en påse praliner jag tiggt till mig för lång och trogen tjänst.

2044 springer jag INTE Helsingborg marathon. För första gången. DÅ kommer Fredrik…