Tejpat

Det finns säkert jättesmidiga youtube-videos om hur man lindar en stukad fot men jag kör stenålderssättet och letar upp en bok i hyllan. Av utseendet att döma är den inte purfärsk, men fötter har väl lindats i alla tider, så det borde funka….

Jag fastnar redan på bild 8. När man inte längre ska snurra runt-runt utan liksom gå upp-över-runt-ner-korsa utan att tejpen knölar sig eller klistrar i hop sig med sig själv. Efter en kvarts försök och en miljoner tysta svordomar anser jag mig klar och springer 22 km. Det var i fredags.

Idag är det dags igen. Eftersom jag inte ens orkar tänka tanken på tejp låter jag Fredrik prova. Han som kan plocka fästingar och plåstra om skrapsår borde väl kunna linda en fot. Det går ännu sämre. Hans tejp snurrar fler varv än min, och på foten har jag en tejpning modell klumpfot när jag ger mig av på dagens runda. Det känns som jag har tejp överallt utom just där över vristen…

Jag är über-försiktig när jag ger mig ut. Undviker asfalten pga osynliga isfläckar, undviker terrängen pga ojämnheter och hamnar slutligen på motionsspår. Guds gåva till stukade fötter. Föraktat av trail-löparna men så skönt för en skadeskjuten asfaltballerina. Behöver inte tänka en sekund på var jag sätter foten, samtidigt som jag tror att jag är i naturen. I alla fall när jag vänder bort blicken från villaträdgårdarna på andra sidan tallen…

Efter ett par kilometer blir jag modig och tar en detour ut på grusvägen mot havet. Fruktar de centimeterstora stenarna som jag tror ska stjälpa hela lasset. De små stenarna som kommer att skratta åt den som trodde en knölig tejpning skulle rädda någon fotled. Men jag klarar mig. Foten sitter fast. Tejpen också. Den stora ångesten med 4 kg tejp runt ankeln är ju själva borttagandet.  Undrar om det finns en youtube-video hur man gör. Eller om jag ska behöva svära lite till…