Post race tröttma

Att arrangera ett lopp är minst lika ansträngande som att springa det. Speciellt när man avslutar med att snitsla av banan springandes i fleece, dunjacka, ryggsäck modell stor, 8 långa pinnar och tjugomiljoner småflaggor.  Nu ligger vi däckade i soffan, orkar inte laga mat, beställer sushi och hoppas att bilen ska tömma sig av sig själv. Men vi hade kul som attan!

Innan deltagarna ens har vaknat har vi  ätit vår gröt, surrat fast en grill på ett släp, packat en bil till bristningsgränsen, tappat en grill, och börjat snitsla en bana.  Lagom till deltagarna sörplat klart sitt morgonkaffe har vi joggat runt banan med otymplig packning, dött i backarna och i smyg njutit lite av vetskapen att de ska springa alla backar tre gånger. Även om de slipper ryggsäckarna…

När vi fått ordning på sekretariatet och precis plockat fram en efterlängtad ostmacka dyker första löparna upp. Med mat i hela munnen levererar vi SI-pinnar och nummerlappar till löpare som är taggade men inte helt säkra på vad de gett sig in på. Ett lopp i intervallform, där man inte behöver vara snabb hela tiden. Där det kan löna sig att gå emellanåt för att orka gasa när tiden tas. Hur lägger man upp det liksom? Och vad ska jag göra med pinnen jag precis fått på mitt finger?

Egna familjen representeras av Grillmeister Fredrik, som enligt plan ska springa 3 varv fort som tusan och sedan rejsa tillbaka och starta grillen. Det är också dotter Alva som lite utom tävlan ska springa så många varv hon orkar och kliva av sen. Jag tänker två varv (12 km) men hon har, ska det visa sig, tjockare pannben än så.

Startfältet ger sig i väg och hur tankegångarna går i de värsta backarna vet jag ingenting om. Undantaget en person som i en backe jag råkar passera uttalar de magiska orden: ”Detta är tortyr”.

Tortyr eller inte. Alla tar sig i mål. Även Alva som både slår distansrekord OCH kniper andraplatsen. Och med det blir det tydligt att hon inte har fått mina sega gener utan Grillmeisters mer explosiva…

Klockan 15 har alla ätit sina post race hamburgare, frossat loss på hembakade, och dajmpimpade, kärleksmums. Det är dags att gå hem. För alla barnen utom Anna. Hon måste stanna. Och snitsla av banan. Varför hon väljer att göra det iklädd tjockunderställ, fleece och dunjacka är det än i dag ingen som förstår….

En fantastisk dag till ända. Vidhåller min teori om att löpare är ett alldeles särskilt trevligt släkte och hoppas få träffa dem allihopa igen i januari när vi testar Söderåsens höjder…