Det där med långpass är en fråga som brukar diskuteras. När blir egentligen ett pass tillräckligt långt för att kallas långpass…?
I mitt naturliga oskadade tillstånd är långpassen från 25 km. Innan dess finns kortlångpass från ca 18 km och långlångpass efter 30. Nu när jag inte sprungit långt sedan i maj har gränserna justerats…
Jag ska för första gången sedan stenåldern springa 15 km och nu snackar vi LÅNGT. Jag förbereder mig som om det vore minst en ultra. Dricker, äter, smörjer hälsena. Går och lägger mig tidigt…
Det tar lång tid att komma iväg. Den där ångesten över att det är världens längsta löpning på ingång. Bara kolla insta en gång till. Toabesöken. Ett glass vatten. Och är jag inte lite hungrig…? Några paniknötter och sen är det dags.
Vid 7 kilometer tycker jag att jag har varit ute en evighet och undrar om jag inte är framme snart. Inser snabbt att det är mer än hälften kvar. Jag har inget vatten med mig, det brukar jag inte ha under 20 km så här års. Men nu är jag törstig. För mentalt har jag sprungit minst tre mil redan.
Som efter ett ”riktigt” långpass avslutar jag på kaffebar och känner mig som vanligt igen. Långpass med kaffe alltså. Så längesen. Så saknat. Hälsenan bråkar inte efteråt och jag börjar se ett ljus i min löpartunnel. Den som faktiskt varit extremt lång.
Plötsligt infinner sig ett hopp om att springa Lund Runt i mitten av november. Efter mitt förra träningsprogram ”Från noll till marathon på 39 dagar” är jag nu redo att skriva den rafflande uppföljaren ”Från 15 km till Lund Runt på 27 dagar” .
Om det går får man nämligen en hembakad kanelbulle efteråt…
10 Kommentarer
ingmarie Nilsson
20 oktober, 2019 kl 19:49Du kutade en mara för inte så längesedan så nog har du kutat långpass! :-) Men jag fattar! För mig är långpass minst 2 timmar. Sträckan är inte så viktig.
Anna
22 oktober, 2019 kl 19:33Just det! Ett långpass sedan 4 maj. Men snart blir det fler. Jag känner det på mig…
Johanna
20 oktober, 2019 kl 21:17Haha jag fattar precis grejen! Märkligt hur samma antal kilometrar kan kännas så väldigt olika. Men hurra för att du ser ljuset i tunneln! Och hurra för att Lund runt låg en annan helg än vad jag fått för mig – jag är hemma och ledig den enda dagen!
Anna
22 oktober, 2019 kl 17:56Då tycker jag du ska vara med så kan vi moffa kanelbullar efteråt och sen åka på after run på stadsparkscaféet! Värsta trevliga ju. Om hälsenan vill. Fast idag kändes den INGET!
Johanna
22 oktober, 2019 kl 20:25Jaaa vilken bra plan! Det kör vi på!
Anna
24 oktober, 2019 kl 09:43Var hos sjukgymnasten idag och han sa att jag skulle öka långsamt. Ditat: ”inte öka från 10 till 30 km direkt”…. Fast det är ju bara 28…. :D :D :D
Om allt känns bra smygkör vi…
Helena
20 oktober, 2019 kl 22:51Kul att kroppen börjat kännas hel igen. Här har jag också kommit tillbaka sen ett par månader efter en kropp som strejkade första halvan av sommaren, precis när jag hade kommit igång på riktigt med springningen igen efter ett par år ”mammaledig” ;)
Lund runt låter spännande, men alltså vem har designat websidan? Blev inte många minuter kvar där tyvärr.
Anna
22 oktober, 2019 kl 17:53Haha, jag vet inte. Den verkar inte mobilanpassad i alla fall :D
Emma
21 oktober, 2019 kl 21:05Har sprungit maror och annat men det var i ett tidigare liv innan två barn. Nu är mina långpass uppe på 13 km efter senaste graviditeten. Det tar emot att kalla det långpass men när benen och kroppen är trötta som om distansen varit minst det dubbla har jag bestämt att man får det 😉
Anna
22 oktober, 2019 kl 17:53Haha, klart man får! När jag inte hade sprungit på 2,5 månad i somras, tyckte jag 500 meter var långpass :D