Smygträning pågår

Jag vilar min hälsena och tränar på gymmet istället. Det regnar ju ändå därute…

När jag kommer hem möts jag av två bekanta figurer. De springer, och de springer fort. Först ligger Fredrik och tre steg bakom kommer dottern. Båda med plågade ansikten. Klockan visar fyraminutersfart och den rehabbande mamman inser plötsligt att hon håller på att bli omsprungen. För medan jag går med mina krämpor avancerar dottern och blir snabbare. Och pappan njuter. För hans största lycka kan vara den dag då dottern slår mig även på asfalt. I terrängen är jag ju omkörd sedan länge. Men asfalt alltså, min paradgren…

Men jag är inte bitter. Smygträna ni bara. Denna tant är av segt virke. En vacker dag sitter alla kroppsdelar på plats och då ska jag springa igen. Och smygträna tusingar.

Snart är jag omsprungen på milen, och lite har jag förlikats med tanken. Men marathon alltså, den släpper jag inte så lätt, med näbbar och klor vill jag vara snabbast i familjen i många år till. Kanske dottern och mannen vill börja med en annan sport? Typ bågskytte…?