Räddaren i nöden

Stoppa pressarna! Jag har cyklat…

Kan hända att min cykel tycker att jag är lite oförskämd. Att den liksom bara duger när jag är skadad. En sommar med löparknä cyklade vi 200 mil ihop. Förra året sågs vi två gånger.

Förlåt cykeln, jag förstår om du känner dig utnyttjad, men det verkar bli vi i sommar…

Efter fem dagar utan träning klättrar jag på väggarna. Fast inte ens det funkar ju med en ond höft. Solen skiner och plötsligt får jag en uppenbarelse. Jag ska cykla. Ute.

Cykeln är dammig, opumpad och befinner längst in i garaget. Inte ens det stoppar mig, jag är fast besluten.

Men feg. Kommer jag ens ihåg hur man gör? Vad händer om höften strejkar när jag är två mil hemifrån? Försöker lura med mig Fredrik som lite slingrande avböjer, med kommentaren:

– Det blir ju ingen träning för mig.

Sant så. Att cykla sakta i förhållande till sin egen förmåga är värsta sortens waste of time. Ändå svider det lite. Känslan av att vara kass. I löpning är vi ju på samma planet liksom. Ofta är jag t om på en bättre planet. Men nu, en gammal tant med sliten höft…

Jag blir sur men låter mig inte nedslås. Han ska få sin träning och jag är kreativ. Rotar fram min gamla mtb, en nätt skapelse på flera ton och med hjul grovmönstrade som själva månen. Nu ska han få träna…

Vi cyklar tillsammans med destination Lomma och Lomma Backyard Ultra. I varje motlut drar jag i från på min fjäderlätta racer och när jag sjunger i medvinden har han inte ens noterat att det är blåser från rätt håll. Han är gaffeltrucken 100 meter bakom.

Cykel är läskigt men kul. Känner mig osäker i villakvarter med lekande barn och bollar. Känner mig liten i fartvinden av snabba bilar, men fri i medvinden på en skånsk rapsåker. Det kittlar i magen och jag är glad. För hur ont höften än gör i vardagen så känns den inget alls när jag cyklar.

Jag och du cykeln. Det kommer att bli bra!

Och nästa år ska jag springa Lomma Backyard Ultra, vilken campingfest!