Sara skrev ett fantastiskt inlägg om löpning och prestation häromdagen. Och jag höll med om varje punkt.
Jag svarade henne i kommentarerna att jag också springer för att njuta och uppleva. För att jag mår bra och känner mig stark. Jag skrev att jag inte bryr mig om tider och att klockan mest används för att få jämna kilometer…
Så svarar Sara: ”Jag tycker du på ett himla bra sätt lyckas tävla lustfyllt”
Jag reagerar på ordet ”tävla”. För jag tänker inte att jag tävlar. Och om det är det jag gör, talar det då emot min image att springa för upplevelsen? Kanske ger jag sken av att vara en prestationsnörd ändå? Får man gilla lopp trots att man inte bryr sig om tider? Får man kalla sig upplevelselöpare fast man springer lopp? Får man gilla att persa fast man aldrig tränar för just det? Och varför springer jag ens lopp?
Om jag nu inte tävlar på loppen hade jag teoretiskt lika bra kunnat springa själv. Men jag gillar att vara del av ett sammanhang och dela min upplevelse med många. Jag älskar loppvibbarna, stämningen och den fart jag på något mystiskt sätt ofta lyckas uppbringa i dessa sammanhang. Jag är inte med för att slå någon annan, och faktiskt inte ens mig själv. Jag är med för att inte missa festen.
Jag tränar hela tiden men aldrig mot ett speciellt mål, och när någon på instagram i morse började oja sig över att det bara var 5,5 månad till London marathon förstod jag liksom ingenting. 5,5 månader är jättelänge. Jag är glad om jag vet vad som händer på lördag. Men så tränar jag aldrig till ett specifikt lopp. Jag ser till att vara i form nog att springa ett maraton vilken dag som helst. I fall det skulle dyka upp något kul, måste man ju vara redo…
Jag är därmed alltid i form men aldrig i toppform. Resultatet blir vad det blir, och eftersom jag inte tränar för en viss tid så blir jag aldrig besviken. Men faktiskt alltid nöjd. Nöjd för att benen bär mig i vilken fart den än må vara. Nöjd för att jag fått uppleva ett nytt lopp, en ny stad eller för all del en favorit-i-repris. Aldrig besviken alltid nöjd. En rätt så bra deal.
Det här var veckans i särklass flummigaste inlägg. Jag vet inte om jag benade ut något alls. Varken för er eller mig själv.
Fast det kan ju kvitta. Så länge man får springa.
11 Kommentarer
Marie
16 november, 2018 kl 17:18Ska försöka tänka lite mer så jag också istället för att drömma om svunna tider och bli besviken. Så helt oflummigt tycker jag .
Anna
18 november, 2018 kl 07:06Det är så trist att bli besviken. Mycket roligare att bli glad. Igår blev jag glad😀. Fast lite ledsen i ögat att jag missbedömt tiden så mycket att jag fick frysa ihjäl i väntan på att Fredrik skulle komma med mina ombyteskläder 🤣
elsa
16 november, 2018 kl 19:14Ska definitivt försöka tänka mer så här, istället för att ha en tid i tanken när jag anmäler mig men sen inte träna tillräckligt för att klara den och bli lite besviken.
Anna
18 november, 2018 kl 07:10För mig passar det! Andra vill ha tider att sikta mot. Men för mig skulle det antingen bli en besvikelse, eller ett tomrum när jag väl klarat målet. Vad ska man då träna till? Tränar man för upplevelsen finns liksom inget slut. Tvärtom 😀
Emma
16 november, 2018 kl 20:27Jag tycker inte att det ena tar ut det andra faktiskt, en måste inte mål-låsa på tider, tävla och prestera men heller inte rata det för att en uppskattar löpningen för allt det där andra…
Din blogg har inspirerat mig till just det, att uppskatta känslan av att springa; en bra dag, för att göra en dålig dag bättre, för att kunna äta lite extra gott, för att inspirera mina barn, för att hinna umgås!
Tack och ha en härlig helg!
Anna
18 november, 2018 kl 07:13Tack. Jag känner mig lite inkonsekvent ibland. Skönt att man får vara det😀 För även om jag inte bryr mig om tid och placering kan jag ju inte låta bli att vara sjukt ivrig på att se resultatlistan som inte kommer förrän i morgon…
Ingmarie
16 november, 2018 kl 23:27Såklart man får springa lopp oavsett anledning! Jag minns att många dock verkade ifrågasätta mig när jag inte längre sprang ”fort”. Varför höll jag liksom fortfarande på? Nu är det enklare när folk lärt sig att jag inte är i toppen längre. ;-) Jag har skitsvårt att planera både lopp, resor och träning. Ibland måste man förstås. Ffa pga jobbet. Men bäst är ändå de där spontangrejerna!Och jag tänker som du. Är så himla tacksam varje dag som kroppen funkar!!!!
Anna
18 november, 2018 kl 07:15Eller hur! En fungerande kropp är det viktigaste. Och varför sluta när man inte kan springa lika fort? Då skulle det ju inte finnas en löpare över 30….
Åsa, Mittliv-Mittval
17 november, 2018 kl 07:10Håller med! Jag skrev själv på min blogg nyligen ett inlägg om att ”jag är inte bra på nåt”. Alltså jag vill kunna springa, cykla, åka skidor, skridskor osv när som helst när tillfället kommer. Att hela tiden vara så pass i form så jag kan hänga med. Är därför inte ”bra” på nåt, utan lite lagom på allt. Och det är exakt så jag vill ha det, så jag tror att jag precis förstår hur du menar:-)
Anna
18 november, 2018 kl 07:18Precis så! Att alltid vara i tillräcklig form är så himla bäst! Jag tycker vi fortsätter så 😀
Hannas krypin
20 november, 2018 kl 16:10Jag tyckte det var ett fint inlägg och inte alls flummigt.