Aj från knät!

Nu tror ni jag har fått löparknä, meniskproblem eller bara allmän artros. Att jag sprungit för mycket och glömt att vila. Att bloggen ska förvandlas till en skadeblogg igen. Som tur var har ni fel. Jag har bara gått in i en dörr. Eller så var det dörren som gick in i mig.

Jag tar traditionsenligt min tisdagsmorgonjogg i ett yrvaket Malmö. Benen har jag uppenbarligen glömt på tåget för de tar mig liksom inte framåt. Det känns som någon fyllt dem med betong. Efter fyra kilometer tänker jag att jag kanske borde klippa mig och skaffa mig ett jobb. Avbryta rundan och lufsa tillbaka. Plötsligt skruvar någon på motorn och allt känns som vanligt igen.

Och har det tagit fyra kilometer att vakna måste man ju få ha det skönt i åtminstone det dubbla. Annars vore det ju ovärt. Efter avverkad njutarrunda studsar jag på pigga ben mot gymmet där jag ska byta om. Ser ett gäng komma mot dörren från insidan och tänker att jag ska se lite morgonspänstig ut. Liksom visa hur pigg och friskus man är som löpare i arla morgonstund. Med rosiga kinder och naturblåst hår. Och utan att ens ha druckit en Nocco. I min iver att se spänstig ut glömmer jag att akta benet när jag drar dörren mot mig. Och mitt piggaste jag drar den med kraft. TJODONK. Rätt in i knät.

Jag rör inte en min. Och börjar inte halta förrän jag kommer utom synhåll. Nu har jag ett blått knä som matchar min löparjacka, men hoppas slippa skriva skadeblogg. Alltså det finns ju inget dystrare.

Hoppas ni har haft en fin tisdag och glöm inte: försök inte se spänstigare ut än du är…