Löpning Race reports

Race report: Yddingeloppet 12 km

Idag sprang jag Yddingeloppet. Jag hade kunnat göra det lätt för mig och återanvända rejsrapporten från 2015, för dagens lopp blev typ precis likadant… Jag tänker att ni ändå förtjänar lite nytt material på bloggen. Och dessutom stod det ju inget om snö i förra rapporten. En helt ny krydda i tillvaron som förtjänar sin plats i rampljuset. Här kommer race report 2018:

Vi sitter på parkeringen med stjärtvärmen på. Utanför faller blötplaskig snö och jag är grymt omotiverad. Vad ska jag göra ute i det kladdiga vädret när jag kan sitta här och mysa i bilen? Fredrik förbarmar sig och hämtar nummerlapparna medan jag försöker uppbringa lite pepp. Lyckas måttligt…

Fredrik deklarerar att han ska starta längst fram och springa sig ordentligt trött. Efter förra gången vet jag att han kan springa riktigt bra på vilja. Utan att liksom behöva träna. Själv har jag ingen vilja och bestämmer mig för att lufsa runt. Som vanligt på det här loppet tydligen. Tänkte visst precis samma sak förra året, enligt den race report jag läser så här i efterhand.

Jag roar mig med att räkna Stävie Trail-buffar på min väg till starten och gläds åt att det faktiskt är väldigt många som klätt sig i grönt idag. Jag själv också såklart. Även om jag i vanlig ordning satt den upp och ner. När blir man egentligen tillräckligt gammal för att klä på sig ordentligt? Sätta nummerlappar rakt och buffar åt rätt håll? Måste vara vid 46…

Starten går. Och jag har fel skor.

Då jag aldrig blivit kompis med mina nya trailskor har jag valt mina blankslitna asfaltskor. Hur halkigt kan det vara på ett motionsspår liksom? Då missade jag detaljen att löv är halkiga var de än ligger. Och att det finns lera i skogen.  Men egentligen är det inget större problem, jag får ta det lite försiktigt på löven, i leran och på broarna bara. Hellre det än ont i fötterna!

Det stora problemet stavas backar. Och makadam. Backarna får pulsen att slå i taket men det ordnar sig snabbt efter varje krön. Sten-eländet är bara jobbigt. Det ordnar sig aldrig. Sten-elände under löv är ännu värre. Fötterna åker hit och dit och jag vet aldrig var jag ska våga sätta ner foten. Möter minst 3-4 personer som klivit av och haltar längs sidan. Blir rädd om anklarna.

Det där med att lufsa runt har jag glömt bort sedan länge och jag kommer på mig själv med att faktiskt försöka springa på så fort jag kan. Med det inte sagt att det är fort!

Blir omsprungen av en kille i Stävie Trail-buff och tänker att så här kan vi ju inte ha det. Ögonblicket därefter kommer vi ut på asfalt och jag säger ett tyst hejdå till buffmannen och sätter iväg. På asfalten kommer min inre traktor igång och jag älskar att få mata på. Flyter förbi flera stycken och för första gången kan jag lyfta blicken och se allt det höstigt vackra runt omkring.

Kommer mot mål som nummer åtta i motionsklassen och förväntar mig publikens jubel. Eller ja, i alla fall Fredriks. Men han är inte där. Han har sprungit så fort att han behövt hämta jackan för att inte frysa ihjäl i väntan på hans långsammare hälft.

Medan jag väntar på hans återkomst pratar jag av mig i målområdet. Snackar lite skit om snön och stenarna på vägen och sen glömmer jag dem. Nu kommer jag bara ihåg hur fantastiskt fint det var i skogen. Och att jag nog ska springa Yddingen nästa år igen…

 

 

2 Kommentarer

  • Svara
    Trail & Inspiration
    31 oktober, 2018 kl 12:42

    Du vet att du förmodligen är en racerbil?
    Traktorer kör bättre i terrängen och är inte så snabba… ;-)

    • Svara
      Anna
      1 november, 2018 kl 08:23

      Nej men det har du rätt i. Någon traktor kan jag ju omöjligen vara. Ingen räserbil heller. Fast typ en elbil med sommardäck?

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.