Race report: Stockholm marathon 2018

Det var varmt men inte olidligt. Det var magiskt!

Det börjar med pepp i startfållan. Hög musik och ett gäng flygplan som passerar ovanför. Stämningen är galen. Jag vill SÅ GÄRNA göra just det här, just idag. Och när Linda Prichard sjunger nationalsången reser sig fjunen på armarna. Underläppen darrar. Det känns stort att vara här.

Solen har tillfälligt gått i moln och väntan på starten blir inte så olidlig som den kunnat vara. Plötsligt smäller det och resan kan börja. Jag tänker att jag kommer landa på 3:45-4:00, med tanke på vädret. Med nationalsångsfeeling i blodet känns 3:30 jätterimligt, men det går över direkt när musiken tonat ut och jag landat med fötterna på jorden igen…

Efter första svängen tar det tvärstopp och under några kilometer i början går det väldigt långsamt. Stressande tycker många, jag tycker det är lite skönt. Jag har inte bråttom idag.

Banan är ny för i år och det känns spännande att få en sightseeing genom stan på gator jag tidigare inte trampat. Det är lättsprunget i början och jag lyckas hitta bra skugga ända till vi når Norrmälarstrand. Här står luften still och vi springer i en gryta. Attans att just den här biten ska springas en gång till efter kilometer 35…

Jag dricker i ALLA vätskestationer. Duschar i ALLA duschar. Jag får en snygg backslick och ser dessutom ut som jag kissat på mig. Men det gör alla andra också. Det är köer vid varje vätska och dusch, och på flertalet ställen hinner funktionärerna inte med att fylla muggarna. Det är uppenbarligen fler som går all in på vätskan. Tillslut känns det som jag dricker mer än jag springer. Men jag vågar inte låta bli.

Vid 23 kilometer får jag min första dipp. Känns som det är en evighet kvar. Dippen varar hela fyra minuter. En nödgel gör susen för humöret och motorn går igång igen.

Publiken är underbar längs hela banan. Jag hör mitt namn och känner mig stolt. Alltså jag springer ett marathon i bastuvärme, och jag mår som en prinsessa. Värmen biter inte på mig. Jag är glad och springer omkring med ett fånigt leende. När någon hejar på mig går jag nästan bananas av glädje och det är tur att jag inte kan hjula för då hade jag säkert gjort det…

När vi kommer över på Söder blir livet lite backigare. Uppför är skönare än nerför. Planar av längs Stadsgårdsleden som hade kunnat vara en rätt lång och tråkig sträcka. Men nu har den utrustats med högtalare som precis när jag passerar spelar ”Boten Anna” . Alltså partypeppen på topp. Jag får feeling IGEN. Laddar batterier för kilometer 30-35 som ska vara de backigaste. Inklusive Västerbron.

Och backigt var det.

Som tur var hittar jag Fredrik vid kilometer 30 och blir så här glad:

Västerbron är lång som vanligt, och på vägen ner börjar jag känna en tillstymmelse till kramp i högertårna. Springer och spretar. Ett beprövat koncept.

Det enda jag tänker på är att jag kanske ska få höra BLACK JACK i Asics zone, när jag kommer ner på andra sidan. Jag ”beställde” den till klockan 15.00 och når platsen 15.00.11. Ger mig själv en medalj för bra uppskattningsförmåga, men min precision hjälper inte. Jag får höra något annat peppigt istället och är lika glad för det.

Peppigast blir det bara några hundra meter senare när Danza Kudoro får mig att sjunga OJ, OJ, OJ inför halva Stockholms befolkning. De får vara glada att jag besparade dem dansen.

I en papperskorg utanför Stadion några kilometer senare slänger jag min följeslagare TVÄTTSVAMPEN för att inte förstöra min målgångsbild. (Inser senare, the hard way, att det finns miljoner andra deltaljer som kan förstöra en målgångsbild mer effektivt än en tvättsvamp…)

Kommer in på Stadion. I min egen bubbla. Hör inte Fredrik som skriker på läktaren. Ser siffran 1548 på målportalen och tror att det är klockan. Tänker att jag måste ha tappat hur mycket som helst sista milen.

Men det är inte klockan, det är antal personer som gått i mål. 3.37.49 landar tiden på och min näst sämsta Stockholmstid. Men vad fasen, jag hade kul!

Får kramp i tårna direkt jag stannar. Träffar folk, minglar, njuter. Känslan är grym. Den där obeskrivliga tröttheten.

Nu är det belöningen som väntar. En cappuccino med Mia. Innan vi lyckas lämna området har jag tappat bort min väska två gånger och vattenflaskan minst lika många. Hjärnverksamheten är inte helt på topp. Fredrik får leka reseledare och visa vägen. Jag och Mia lullar bakom. I en evighet. Det duger nämligen inte med vilket kaffe som helst. Jag kommer få äta upp det på hennes blogg. Där får ni säkert läsa om hur hon tror att hon blivit bortrövad och hur hon fick gå minst ett marathon efter målgång…Men det blev bra. Den perfekta dejten. Den perfekta avslutningen på en lång dag.

Och jag brände inte ens benan.

Men jag funderar fortfarande över vem som fick guldig nummerlapp, och vad den bruna extramedaljen föreställde. Stockholm marathon 2018 är fullt av hemligheter…