Neggolistan – för balans

Alltså nu när jag nyktrat till lite inser jag att min race report kanske är i käckaste laget. Att jag redan ett par timmar efter målgång verkar ha glömt allt det där som inte var lika rosenskimrande. För det måste väl ha funnits något sånt? Här kommer ett försök att balansera vågen. Skapa jämvikt och trovärdighet…

Ja, det var en man som luktade svett i startfållan här också. Jättesvett. Men vem kan klandra honom, det var lite varmt…

Och transporten dit gick inte smärtfritt. Vi klev av på fel tunnelbanestation och fick gå en massa meter i onödan. Faktiskt gick jag 14000 steg på själva maratondagen, utöver det jag sprang. Det är typ 5 ggr mer än en vanlig dag på jobbet.

Min gel exploderade innan start så jag hade en kletig massa rinnandes från mina shorts, ner på benen. Helt ärligt såg det ganska äckligt ut.

Jag blev lite irriterad på trängseln i starten. Inte bara nöjd över att få ta det lugnt, som jag skrev. Jag tycker inte om att trampa folk på hälsenorna, det gör ont i mig.

Jag hade knutit skosnörena för löst. Med tre hundra dubbelknutar fanns ingen chans att knyta om. Man är ju lite speedad och skakig direkt efter start. Var rädd att tappa skorna men det löste sig i takt med att fötterna blev tjockare och tjockare…

Ballongmännen var ologiska. 3:30 sprang bredvid 3:15 jättelänge, och ibland framför. Sen försvann alla ballonger vid en vätskestation efter 2 kilometer. Dök upp igen på strandvägen.  Jag hade inte hjärna att reda ut det där, och blev stressad. Men förmodligen vek de av för en kaffe…

Vätskefunktionärerna hann inte med och ibland fick man vänta. Fast det var ju inte deras fel, det var ju värmen.

Jag blev lite ledsen när jag insåg att 42-13 är 29 och inte 19. Att jag hade 29 kilometer kvar när jag tyckte jag hade sprungit jättelänge…

Tillstymmelsen till kramp förtog lite av partyfeelingen på vägen nerför Västerbron. Att inte kunna rulla ner när man för en gångs skull hade chansen att få upp farten lite.

Finishertröjan fanns inte i XS. Synd på en sån fin skapelse. Men baggy funkar. Och tårta eller styrketräning kan nog lösa problemet…

Vårt första kaffeställe hade stängt när vi kom!

Alltså skavsår! Att springa genomblöt i 3,5 timme gör man inte ostraffat. Jag trodde jag visste alla ställen man kunde få skav på men neej, man kan få skav överallt! Framsida lår liksom, den är helt ny!

Nu har jag rotat i hjärnskrymslena och alltså samlat en hel neggolista. Som motvikt. Det tog minst en halvtimme, och det var lätt den tråkigaste lista jag skrivit. Hellre klämkäck än bittertant. Annars kommer ju ingen hänga med till Stockholm nästa år. Vem vill stå med kladdiga shorts i en startfålla med svettluktande människor, trängas på vägen till vattnet som inte finns, tappa bort ballongmännen och krampa i tårna? Ingen liksom. Dessutom kommer det säkert att snöa. Och snö svider i skavsåren…