När slumpen får avgöra…

Min gps-klocka är fulladdad med alla möjliga och omöjliga pass. Tusingar, tvåhundringar och stegar som jag själv kört någon gång i historien. Det finns också jogg-promenad-intervaller från min nybörjargrupp och riktigt hårda prylar som använts på någon snabbfoting jag löpcoachat. Därför blir det minst sagt lite spännande att låta slumpen avgöra vilket pass jag ska köra…

Löpmotivationen är nämligen på noll när jag efter ett par dagars ofrivillig löpvila äntligen ska få ge mig ut. Jag har längtat hela veckan men när jag slutligen både får och hinner är jag såklart inte det minsta sugen. Kävlinges asfalt-rakor lockar inte och en slöjogg känns allt annat än upplyftande. Samtidigt som de senaste dagarnas studentfiranden gjort mig trött, och soffan kallar på mig från sitt hörn i vardagsrummet.

Jag bestämmer mig för något riktigt scary. Jag ska säga en siffra och välja det löppass i klockan som står på den platsen i ordningen. De kan alltså bli allt från jogg-promenad intervaller till något som får gummisulorna att fatta eld. Det kan bli ett timmeslångt tinnitusframkallande äventyr, där Garmin går bananas för att jag inte orkar hålla en snabbfotad pt-kunds tempo…

Jag säger siffran 9, börjar bakifrån och scrollar upp bland passen. Passerar kryptiska namn som ”löppass (7)”, ”Alva 2 km fort”, och ”kopia av Gustav”. Slutligen är jag på nummer nio: ”2×2+2×500” .
Det är ett ganska beskedligt pass. 2x2km i marafart och 2×500 meter i milfart. En bra uppstart efter postmaravilan.

Marafarten är ok, men alltså den där milfarten? Var köper man den?

Det är varken låren eller flåset som sätter stopp, men jag saknar fullständigt kontroll över mina kroppsdelar. Koordinationen har nått nya bottennivåer och jag saknar liksom kopplingar mellan nervtrådarna. Jag som en gång varit stjärna i aerobics-salen…

En fot framför den andra är inte så lätt som det låter när det ska gå fort också. Jag känner mig som en struts. Dags att börja öva…