Och nu?

Idag var meningen att jag skulle vara sliten, trött och inte sugen på löpning. Jag skulle ha 62 kilometer i mina ben och och agera haltande funktionär på dagens orienteringstävlingar. Folk skulle undra varför jag gick som en kratta och jag skulle stolt berätta om mitt äventyr.

Istället vaknar jag med sjukt pigga ben. Att sedan ställa dessa ben mitt i en magisk trollskog fylld med träningsklädda orienterare, utan möjlighet till egen aktivitet, är litegrann som att sitta med munkavle och lukta på maten. Ja ni fattar. Frestande. Nästintill självplågeri.

Men där står jag. Och kollar så att orienteringsfolket inte tjuvkikar på kartorna eller smyger iväg innan klockan pipit. Men orienterare verkar vara ett ärligt folkslag, och jag känner mig nästan överflödig. Så jag börjar smida planer. Skulle man kunna klä ut sig till orienterare och obemärkt sticka till skogs vid nästa pip..?

Tanken är frestande, men risken är stor att jag aldrig kommer tillbaka.  Kartorna verkar inte plättlätta precis, och efter ett par timmar börjar nog folk sakna mig. Tilltaget kommer obönhörligen att avslöjas.

Jag kommer till sans och sköter min uppgift. Påpälsad till tänderna och ändå halvt ihjälfrusen. När uppdraget är utfört väcks drömmen åter till liv. Drömmen om den värmande löprundan. Jag önskar att någon gett mig ett par rosa lundatights årsmodell 1970 och ett par löparskor. För att få möjlighet att springa lite ståndsmässigt.  Men ingen kommer till undsättning.

Och det tackar foten för.

I morgon är det ny vecka och ny fot. Nya drömmar och nya klick på startplatser till varukorgen. Det är lopp hela tiden och jag är sugen. Jag har överskottsenergi för ett helt kompani och vill springa. Ge mig roligaste loppet nästa helg så snackar jag lite med foten så länge…