Race report – Fogdaröd Night Trail 2018

Det här är rejsrapporten som handlar mindre om själva loppet och mer om grejen runt omkring. Jag kan ha sprungit världens minsta lopp. I antal deltagare men inte i höjdmeter…

Jag behöver inte oroa mig över nummerlappar då nummerlappar inte används. Vi är tillräckligt få för att de skulle kunna hålla reda på både namn och skostorlek på alla deltagare. Fast för säkerhetsskull har vi sport-ident-pinnar för att registrera tiden. Sånna där orienteringsmojänger som inte passar så bra på tumvantar…

Det är kallt ute och alla deltagarna samlas i klubbstugan innan start. Jag passar på att gå upp för den knarriga trappan till toaletten, glädjas åt den obefintliga kön och göra mig race ready.

Två minuter innan start står jag i dörren och diskuterar klädval med två andra tjejer. En minut innan start tvingar jag Fredrik att ta en bild. Och 30 sekunder efter starten har gått säger tävlingsledaren: ”nu har starten gått” och så springer alla. Bara sådär. Ingen peppmusik, ingen nerräkning, ingen startpistol. Bara start i förbifarten. Men det går ju lika bra.

Vi springer på familjeled med dottern i spetsen, jag i mitten och Fredrik där bak. Efter ungefär 500 meter blir det blir mörkt framför mig. Min pannlampa har dött, och med Fredriks orienteringslampa-extra-allt-super-mega-lumen-ljusare-än-dagsljus bakom mig skuggar jag mig själv och får beckmörker nedanför mina fötter. Jag är dålig på trixigt underlag men i mörker och med en väntande Portugalresa tar jag inga risker. FÖRSIKTIGT! blir mitt mantra. Dessutom är jag sur på materialaren som lovade att lamporna var laddade…

Det är kuperat som attan. Branta sega backar som får upp flåset ordentligt. Bland rötter och stenar får jag återhämta benen då farten pga ovan hålls knappt över styrfart.

Vid varvningen efter 5 km hoppar dottern av och jag får ärva hennes lampa. Vi offrar ett par minuter för lampöverlämning innan vi ger oss av på varv två.  Men glädjen över ljuset blir kortvarig, snart slocknar även den nya lampan. Materialaren ligger nu ännu risigare till…

Livrädd om mina fotleder hankar jag mig fram efter bästa förmåga. Var är asfalten liksom?

Någon asfalt finns inte i Fogdaröd såklart, det är ju liksom trail jag anmält mig till.  Funktionärer finns, kamouflerade till stolpar.  De är mörkt klädda och ger inte ifrån sig ett enda hejarop. Men den som letar noga kan ha tur att se dem…

Istället för att förlita oss på funktionärerna har vi marschaller att följa, som lyser upp skogen på det mysigaste sätt.

Sista kilometern kommer vi ut på en grusväg och äntligen får jag utlopp för min energi. Äntligen slipper jag koncentrera mig. Fredrik tittar frågande när jag piskar upp farten till 4:15-fart. Jag känner mig som Stålmannen eller nått. Ett par hundra meter innan det kommer nya grästuvor,  och jag snällt får återgå till mitt liv som tant på utflykt.

Efter en smärre evighet når vi målrakan och utan publikens jubel korsar vi mållinjen och den hemmamålade MÅL-skylten.

Här finns inga medaljer eller vattenmuggar. Ingen banan eller kexchoklad. Men en klubbstuga.

Vi tar oss in och möter upp med de mer snabbfotade deltagarna som redan hunnit sätta sig till bords för en fika. För i Fogdaröd bjuds på fika minsann. Mackor, saft och kaffe.

Det här loppet är så in i bängen hemtrevligt att jag blir alldeles glad. Så till den grad att jag till och med har överseende med att materialansvarig inte tagit sitt ansvar.

Som grädde på moset går jag och vinner trots att jag slösprungit nästan hela vägen. Att konkurrensen i klassen Damer 10 km var obefintlig behöver kanske inte nämnas…

Myslopp it was. I’ll be back. Med fungerande pannlampa.