Planen var 10 km i bergen. Löpning om det ville sig väl, annars promenad. Men innerst inne visste jag. Det skulle hålla, och jag skulle springa de 28 kilometrarna hem också. Min maskin må vara konstig, men den bär mig ofta när det betyder som mest! Och det här är själva höjdpunkten på Portugalveckan. Jag ville så gärna.
Pratar bort de tio kilometerna i bergen. De är överstökade alldeles för fort, jag hade liksom kunnat fortsätta hela dagen bland kossor och apelsinträd. Så jag bestämmer mig, jag ska springa hem!
Hittar ett dream team av löpare som springer precis i den fart jag vill och dessutom är galet trevliga. Vi cruisar mellan fikastoppen längs vägen, fyller på magen med ostfrallor och chips. Sånt där som aldrig smakar godare än på ett väldigt litet café mitt i portugisiskt ingenstans.
Hotellet når vi vid 38 km och jag överväger att runda upp till 40. Men så mognar jag lite och inser att jag inte ska chansa. Min högerfot gick inte att stödja på för fyra dagar sedan. Nu har den burit mig i 38 kilometer. Den är värd poolhäng och choklad. Den är värd all världens cappuccino. Jag stannar.
Jag vet inte hur det känns i morgon men nu känns det bra. Jag fick uppleva resans höjdpunkt, jag har fjärilar i hela magen. Jag är så in i bängen glad! Skitsamma om det regnar i morgon!
5 Kommentarer
Hanna
22 mars, 2018 kl 20:07Vad härligt att läsa att det gick bra att springa. Hoppas att du inte får ont igen.
Märta Johansson
23 mars, 2018 kl 09:33Härligt! Förstår verkligen glädjen :-) Duktig fot!
Johanna
23 mars, 2018 kl 15:12Vad härligt, håller tummarna för att foten fortsätter vara snäll :)
Ingmarie
23 mars, 2018 kl 22:27Underbart! Och ja, din kropp är verkligen fantastisk på att leverera när det gäller.Nästan så man tror den bromsar dig med något påhitt just för att kunna vara på topp när det är viktigt!
Anna
26 mars, 2018 kl 07:28Ja det är inte första gången den överraskar. Känner den rätt så väl nu och blev inte jätteförvånad att det gick. Känns fortfarande men inte värre än innan. Är snäll med den ett par dagar nu!