Tusingar med twist

Jag hade siktat in mig på tusingar. Inspirerad av det maratonprogram som jag smygkikar lite på. Faktiskt hade jag laddat mentalt hela veckan för äventyret. Det behövs när man som långpassnjutare ska förmå sig själv att bli lite andfådd.

Drar upp rullgardinen och ser snö. Var kom den i från?

Tusingar i Icebugs går fetbort.  Tusingar kräver nämligen lätta fötter och inte betongblock till skor. Tusingar på löpband är inte heller något alternativ, då löpband per definition är tråkigare än döden själv. Och att strunta i tusingarna och tänka om…? Det har jag för mycket diagnos för. Tänka om ingår inte i min repertoar.

Önskar att jag hade insiderinfo om kommunens snöröjningschema, en hint om var barmarken finns, men det har jag såklart inte. Drar mig till minnes en vit vinter för ett par år sedan där det bara fanns en enda cykelväg med barmark. Jag chansar på den.

Chansningen går hyfsat hem och jag får springa 6 av de 8 tusingarna med grus under dojorna. De övriga två blir en mer spännande historia på is…

Jag ömsom halkar och ömsom plaskar. Solen har värmt upp halva vägbanan och gjort det blött. Varje steg är en konsekvensanalys. Gör det ondare att halka än vad det är kallt om fötterna att bada isbad? Blir skorna rena eller smutsiga av att springa i smält snö?

Jag håller mig torrskodd OCH på benen. Firar med att åka raka vägen till Polisen och hämta ut mitt nya pass. För att liksom motivera mig själv att härda ut snön. Portugal om fyra veckor. Det blir bättre snart..