Är jag en kamel?

Jag tar med mig vatten för att jag tänker att det behövs. 27 km är en ansenlig runda som tar sin tid. Enligt regelboken borde jag behöva dricka.

Packar 2 x 2,5 dl i vätskevästen och ger mig av. Efter 15 km är jag fortfarande inte törstig men inser att det nog kan vara bra med en klunk. Den kalla drycken rinner ner i strupen och känns mer fryschock än törstsläck. Ångrar mig och tutar vidare.

Under de resterande 12 kilometerna tänker jag inte en enda gång på fenomenet vatten. Det beror nog på att jag har siktet inställt på en annan dryck. Som är varm och len. Dessutom är jag fullt upptagen med att prata med mitt sällskap som anslutit sig efter drygt halva rundan.

Jag kommer hem ett par timmar senare och packar upp mina grejer. Däribland två nästan fulla flaskor med vatten. Jag har klämt en halv deciliter på 2,5 timme och borde vara törstig. Men det är jag inte. När lunchen är intagen står mitt vattenglas orört. Jag känner ingen törst.

Jag tror jag är en kamel.

Och när vi ändå är inne på djur, vi fick sällskap av dessa snyggingar idag:

Livet på landet liksom.