Rubriken kan lukta falsk när den skrivs av en som öppet avskyr intervaller. Men faktum är att jag gillar långa sega tröskelintervaller. Nästan älskar dem. Speciellt när det är första gången sedan september som det är lite fart under de här galoscherna.
Hoppar av tåget 12 kilometer hemifrån. Värmer upp och trösklar mig hem. 12 minuter – 10 minuter – 8 minuter. Jobbigt men under kontroll.
Andningen. Stegen i takt till andetagen. Mörkret som sänker sig. Och den där sköna känslan av att faktiskt ta i som omväxling. Så sjukt mycket roligare än att åka tåg!
Det känns bra hela vägen. Högerbenet samarbetar. Nu inväntar jag resultatet. Har jag rivit upp något eller kan jag försiktigt fortsätta bygga fart? Det är ju bara 5 månader till Stockholm marathon har jag hört…
5 Kommentarer
Lillian
4 januari, 2018 kl 21:30Åh, vad härligt det låter och så sugen jag blir!! Själv håller jag på att smeka hälsenorna medhårs och det. är. så.trist!! :-(
Anna
5 januari, 2018 kl 14:22Hälsenor! Smek snällt så hoppas jag de är med dig snart igen!
Mia
5 januari, 2018 kl 08:05Någonting är lurt. Jag får intervallinspiration av dig… Hihi… Fast det får bli något kort och rivigt i så fall!
Anna
5 januari, 2018 kl 14:23Galen är världen. Fast jag brukar få inspo av dina långpass i raketfart också… :)
Ingmarie
5 januari, 2018 kl 14:49Hurra!!!!