Högerbenet goes Malmö

Jag springer längs havet i ett rosa skimmer. Soluppgången är magisk, men jag tänker nästan mest hur jag ska fånga den på bild. Tjugo försök senare är det här bästa bilden:

De övriga nitton försöken kanske jag lägger upp en vacker dag. För att förgylla er tillvaro. Stay tuned…

Men jag står inte bara och gör mig ful på en bro i soluppgång. Gömmer buffen som skär sig mot jackan och försöker fluffa till håret som blivit platt av pannbandet. Nej. Jag springer också. Halva vägen i en galen motvind, som får mig att känna mig som minst 44. Gammal, seg och tung. Nätt och jämnt med styrfart.

När jag vänder mig om har jag vinden i ryggen. Fast det glömmer jag så fort. Jag tror att jag är en gasell. Vältränad, spänstig och snabb. Det går så vansinnigt lätt att jag liksom glömmer bort att jag är halt och lytt, och att detta är min rehabrunda. Plötsligt är allt som vanligt. Jag har fått feeling.

Har en dejt med min träningsväska (och Fredrik) efter 40 minuter, men jag tappar tid och rum. Springer omvägar för att hitta solen, se vattnet, känna livet. Glömmer träningsväskan och Fredrik för en stund.

Sen blir det stressigt. För tänk om han inte orkar vänta, om han åker och jobbar och tar med sig mina ombyteskläder. Så att jag behöver jobba i svettiga träningskläder resten av dagen. Sätta modetrenden på kontoret med reflexväst och buff.

Drar upp farten. Känner inte efter. Jag är en gasell i soluppgång. 6 kilometer blev 9. Och snart är denna rehabtanten uppe på tvåsiffrigt.

Watch me Högerbenet, det är lika bra att ge upp nu!

7 Kommentarer

  • Svara
    Ingmarie
    14 november, 2017 kl 21:50

    Jag tycker det låter som att det har gett upp. Hurra!!!

  • Svara
    Mari
    15 november, 2017 kl 06:33

    Lät riktigt bra det där :)

  • Svara
    Mia
    15 november, 2017 kl 08:50

    Nio blir snart det dubbla och sen pinnar det liksom bara på… Kan du inte springa till Göteborg när du ändå är på gång?

    • Svara
      Anna
      16 november, 2017 kl 08:09

      Jo gärna. Fast då vill jag ha cappu!

  • Svara
    Marina
    15 november, 2017 kl 12:27

    Wow, vilken bild! Efter 3 veckors förkylning och ingen löpning är det så roligt att läsa om andra som springer och känna att snart är det min tur igen.

    • Svara
      Anna
      16 november, 2017 kl 08:10

      AJ det var en seg jäkel! Hoppas du snart är på benen!

  • Svara
    Emma
    15 november, 2017 kl 21:04

    Härligt😀

  • Kommentera