Alltså det finns saker jag vägrar missa. Därför har Högerbenet lite press på sig. För i början av december behöver jag det. I sin fulla funktion.
Tanken var Lund Runt nu på lördag, men det har jag ställt av omtanke om Högerbenet. Men vi ger och vi tar. Nu är det Högerbenets tur att ge.
Den 3 december är den årliga BUS-löpningen från Malmö till Barnsjukhuset i Lund. Jag har sprungit varje år och jag har inte för avsikt att bryta den fantastiska traditionen. 2014 gick första upplagan. Året därpå lovade jag att springa hela vägen till Kävlinge om folk skänkte en viss mängd pengar till BUS. Och jag fick så jag teg. 38 km och ändå lyckades jag inte impa på dottern som tyckte att det ”inte ens var ett maraton…”.
Förra året sprang jag dagen efter bröllopsfest och i år blir det dagen efter 40-årsfest. Om Högerbenet inte dansat för hårt på borden.
22 kilometer den 3 december. Det är målbilden. Jag ska dit.
4 Kommentarer
Andreas
16 november, 2017 kl 08:48Trist o springa sista biten själv från Lund till Kävlinge i år. Du förtjänar inte det här ödet !
Anna
16 november, 2017 kl 13:58Trist för dig att springa själv och trist för mig att inte få springa med. Dubbeltrist liksom.
Mia
16 november, 2017 kl 09:03Om du vill kan jag (om det behövs) skriva ett brev till ditt högerben. Hojta om det trilskas…
Anna
16 november, 2017 kl 13:59Hojt hojt. Kan du dra det lite lätt i örat så är det ok! Hade varit skönt att kunna sitta med benet utsträckt i divanen!