Jag kommer ut från sjukgymnasten klockan 8.34. Mörbultad av Bettan The Stötvåg. Det går ett tåg om tio minuter. Missar jag det är det minst tjugo minuter till nästa. Trots att jag tar mina största kliv räcker inte tiden. Det inser jag när det är fem minuter till avgång. Jag måste springa.
Och som jag springer. (Nu måste ni se det här spelas upp i slow motion):
Håret flyger som i värsta schampoo-reklamen. Benen är lätta och andningen lugn. Jag störs varken av kappan som korvar sig eller den skumpande ryggsäcken på min rygg. Jag njuter istället av regnet som faller i mitt ansikte. Friska, sprayande droppar.
Löpsteget är snyggt, hållningen stolt. Och fortfarande med den där vinden i håret. Carola-fläkten för den som var med på den tiden.
Jag springer inte den klassiska springa-till-tåget-stilen, den där som är så jobbig. Jag springspringer som om löpartightsen var på. Springer precis som vanligt, fast med människokläder.
Och jag ler. Jag ler så att folk vänder sig om. Jag ler som bara den gör, som gör något i smyg, inte helt tillåtet.
Det känns lite i benet. Förstås. Men inte ont-ont.
Jag kommer att hinna med tåget.
Andningen är lite mer ansträngd nu, för jag har visst ökat farten. Av rädsla att missa ett tåg men kanske mest för att känna fartvind. Och jag älskar det. I fem minuter njuter jag. Ler. Med hela ansiktet.
Om ni undrade varför jag såg fånig ut…
8 Kommentarer
Ingmarie
23 oktober, 2017 kl 20:15Nu hoppas jag att det där håller i sig! Hör du det höger-benet?
Anna
23 oktober, 2017 kl 21:02Jag tror inte det hållit för så mycket mer än den där språngmarschen på 5 minuter. Men det var underbara fem minuter. Nu väntar jag till torsdag då jag ska få testa 2 x 1 km. Och jag är livrädd….
Ingmarie
24 oktober, 2017 kl 23:00Förstår precis!!!!!
Marie
24 oktober, 2017 kl 04:37Låter underbart!
Lillian
24 oktober, 2017 kl 07:14Tänk att ett par löpsteg kan vara så härliga!
Johanna
24 oktober, 2017 kl 10:56Så härligt! Bästa känslan efter skada eller förkylning!
Mia
24 oktober, 2017 kl 15:43Tänk, sen kommer du få att se fånig ut jäääättelääänge och jätteofta när du återigen kan vara traktor på heltid. För den tiden kommer ju <3
Anna
24 oktober, 2017 kl 19:59tänk att man kan längta så efter att se fånig ut!