Varje gång jag är i Umeå tänker jag att jag kanske borde ta med mig familjen och flytta hit. Här finns allt man behöver: finkaffe, goda restauranger, bra träningsmöjligheter och grym löpning. Här finns allt utom närheten till världen…
Därför kommer jag aldrig längre än så i mina tankar. Dessutom behöver man vantar på löpturen i mitten på september. Sånt tar emot lite!
Idag sprang jag väster ut längs Umeälven. Precis samma runda som jag alltid tar som förstarunda när jag är här. Dag 2 brukar jag springa österut. Sen blir det en nostalgi-runda förbi gamla skolor och bostäder innan jag avslutar runt Nydala. Same same varje gång. Men den här gången ska jag tänka utanför boxen. Byta ut en löptur mot Body Pump och testa springa på ANDRA SIDAN älven.
Är jag inte wild and crazy så säg? Men vissa saker tullar jag inte på…
7 Kommentarer
M
15 september, 2017 kl 19:18…utom närheten till världen, ja…
Johanna
15 september, 2017 kl 19:50Men du, det är en enda timmes flight längre från världen!;)
Anna
19 september, 2017 kl 22:00Fast jag har lika långt till Umeå som till Venedig… :)
Gert
16 september, 2017 kl 11:18Vintern är väl lång med många mörka timmar på dygnet.
Anna
19 september, 2017 kl 22:01Man får igen det på sommaren :)
Nina
16 september, 2017 kl 19:57Lite så på andra sidan vattnet också. Det mesta finns som man behöver för att känna sig hel som människa, förutom stora vida världen ;)
Och ja, vantarna… känns alltid som ett nederlag när de måste på första gången om höstarna (det var idag för min del!).
Ingmarie
17 september, 2017 kl 21:51Visst är det härligt att ha sina rutinhemmarundor? Jag äääääälskar mina! Men jag testar gärna lite nytt också. Mysigt du har det!