Aktuellt Race reports

Helsingborg marathon 2017 – race report

Det har varit två mentalt jobbiga veckor. Att inte veta. Från hoppfull till hopplös och tillbaka igen. Det skulle bli start men hur långt skulle det hålla?

Träffar hela världen innan start. Dejtar Mia i bajamajakön, håller uppvärmning för Malin, och minglar med bekanta och obekanta. Alla verkar ha stenkoll på min höft…

Jag är pepp, men med klump i magen. Nervös för att det inte ska hålla, att det ska göra ont och att jag ska skada mig. Men folk peppar mig, säger att jag är en hjälte även om jag bryter. Alltså tack! Jag behöver höra det idag. Det är ok att inte palla ett maraton två veckor efter en Ultravasa.  Jag är inte dålig om jag behöver bryta, jag är en hjälte som ens försöker. En annan hade kanske sagt korkad, men man väljer vem man lyssnar på…

Ställer mig vid 3:45-ballongerna, redo att falla tillbaka till fyratimmarsgruppen om det skulle behövas. Plötsligt är vi iväg. Med alla mina gels kvar i bilen. Min cyklande hejarklack har fått sitt första uppdrag…

Känns överallt. Inte ont men en känsla av allt allt inte är som det ska. Försöker att tänka på annat. Försöker se spänstig ut när plötsligt chefen dyker upp vid sidan av banan. Och får feeling när Råå-klacken river av sin ramsa flera hundra meter tidigare än de brukar.

Springer och tjuvlyssnar på folk som avhandlar de mest spännande saker. Nu vet jag att det krävs vaselin om man drabbats av psoriasis på ballarna. Om det är svenska ballar eller skånska (=skinkor) förtäljer inte historien!

En roligare åkomma än psoriasis, är gåshud, och det får jag i sedvanlig ordning i Ramlösa. Klacken Klacken. Larmet, ljudet, peppen. Får man stanna här och känna sig som en rockstar lite till?

Vid 15 km är rockstjärnan bortglömd och benen börjar kännas som tuggummi. Men hej, det är ju bara 27 km kvar. Inte ens som från Oxberg. Lite tuggummi har ingen dött av, upp med hakan.

Räknar ner till att få träffa en kollega i Jordbodalen och funderar på hur jag ska lyckas se pigg ut med så här sega ben? Får höra på måndag om jag lyckades…

Längtar efter grisarna innan halvmarapasseringen men de har annat för sig idag. Nu är det bara halva kvar. Längtar efter min cyklande hejarklack som ska stå vid Kärnan, men väl där håller jag på missa dem totalt.  Vid kärnan står nämligen hela världen, och jag hör mitt namn överallt. Huvudet snurrar rundor för att uppfatta alla hejarop, för att kunna tacka och se glad ut. Liksom uppbringa lite vanligt hyfs på en lördag. Så upptagen av allt detta att jag nästan missar min egen klack…. Förlåt.

Jag har inte ont någonstans men får slita mer en vanligt för att ta mig framåt. Jag börjar drömma om målgångschokladen men vet att jag har både Pålsjö slott, Sofiero, och en stor jäkla åker att beta av innan jag får ta mig an den plågsamma nerförsbacken mot målrakan.

Det är kul att springa med en Ultravasatröja, och jag får många kommentarer. Typ ”nu är du snart i Evertsberg”. Vad fasen, jag vill inte vara i Evertsberg, där ösregnar det ju! Jag vill vara på den evighetslånga raksträckan mot mål. Höra publikens jubel. Men än har jag en bit kvar. Dock inte mer än att jag plötsligt befinner mig precis där. Med den där plågsamma nerförsbacken i benen.

När jag passerar kilometer 41 hör jag: DU FIXADE JU DET! från en kille i publiken. Och jag vet att han vet. Känner till min skitans höft. Min oro. Plötsligt släpper stenen i hjärtat. Klumpen i magen. Jag har sprungit 90 kilometer i ösregn, skaffat klippkort hos kiropraktorn, tvivlat, övervägt, och inte vågat tro att det skulle kunna gå, och nu är jag här. En kilometer från mål. Mitt fjärde raka Helsingborg marathon. Med tuggummi i benen, men med ben som ändå tar mig fram. Jag kommer att gå i mål.  Min Helsingborgssvit är ännu inte bruten. Den kroppen alltså. Den helt galet samarbetsvilliga kroppen!

På tiden 3:44:05 springer jag under målportalen. Så glad i själen att jag liksom glömmer bort det där med målgest. Men jag får en ny chans nästa år. Femårsjubileum, utan en Ultravasa i benen. Då ska jag hjula i mål!

Och om ni undrar varför man springer marathon… Se nedan.

49 Kommentarer

  • Svara
    H
    2 september, 2017 kl 17:21

    Grattis! Känner dig inte alls men som trogen bloggläsare tyckte jag att det var jättespännande att se om du skulle lyckas. :) Väldigt inspirerande!

    • Svara
      Anna
      3 september, 2017 kl 08:29

      Jag tyckte faktiskt också att det var lite spännande. Lite FÖR spännande. Var grymt nervös innan. Läskigt att inte veta. Men nu är det över och klumpen i magen har släppt! Så himla skönt!

  • Svara
    Mariette lorshag
    2 september, 2017 kl 17:21

    Å så härligt. Tänkte på dig och alla andra maratonlöpare när jag sprang i morse.
    Grattis!

    • Svara
      Anna
      3 september, 2017 kl 08:30

      Tack för tanken :)

  • Svara
    Johanna
    2 september, 2017 kl 17:55

    Ja vad kul att det funkade och kändes bra! Hurra!

    • Svara
      Anna
      3 september, 2017 kl 08:30

      Eller hur! Nu ska jag vila och ge lite extra kärlek till mina tappra ben :)

  • Svara
    ell
    2 september, 2017 kl 18:11

    Så jäkla kul för dig!! Jag valde att skippa; min benhinna säger minst 2 veckors löpvila, så tröstköpte ett par spinningskor och har kört det istället. Får bli nästa år för mig!
    Undrar om du såg teknologerna från Lund i hamnen/målområdet? :D

    • Svara
      Anna
      3 september, 2017 kl 08:31

      Neej, de missade jag! Så galet mycket folk. Men grym stämning och gåshud hela vägen in mot mål! Trist med benhinnan. Men nästa år är det femårsjubileum, då kommer dina benhinnor bära dig hela vägen in i mål!

  • Svara
    Hanna
    2 september, 2017 kl 18:26

    Alltså du är så bra! Grattis till ett bra lopp!

    • Svara
      Anna
      3 september, 2017 kl 08:32

      Kände mig mer envis än bra igår :) Men tacksam som attan att det höll! :)

  • Svara
    Richard
    2 september, 2017 kl 18:30

    Gaaah, race-report-rysningar! Grattis!

    • Svara
      Anna
      3 september, 2017 kl 08:32

      Tack!

  • Svara
    pernillabredolt
    2 september, 2017 kl 18:53

    Jaaa!!! men vad bra du är :)

    • Svara
      Anna
      3 september, 2017 kl 08:33

      Bara osedvanligt samarbetsvilliga ben. Som hänger med på knäppa upptåg trots att de borde strejka.De förtjänar varsin cappuccino idag :)

  • Svara
    Malin
    2 september, 2017 kl 19:01

    Grattis!
    Du är en superwomen!

    • Svara
      Anna
      3 september, 2017 kl 08:33

      Haha, kände mig mer som tant Agda :)

  • Svara
    hopihopi
    2 september, 2017 kl 20:21

    Fasiken vad du är cool alltså! Som vanligt är jag lika imponerad :) Grattis!

    • Svara
      Anna
      3 september, 2017 kl 08:33

      Tack!

  • Svara
    Lifestyle by Cherie
    2 september, 2017 kl 20:54

    Åh vad roligt att det gick att springa och grattis :D Längtar tills startplatserna släpps inför nästa år, då ska jag stå på startlinjen och jag börjar inse nu att det är jäkligt långt att springa :P

    • Svara
      Anna
      3 september, 2017 kl 08:34

      Ja, när släpps de egentligen? Vill boka direkt. På studs. Helst igår!

  • Svara
    Andreas
    2 september, 2017 kl 23:55

    Så himla skönt att kroppen höll!

    • Svara
      Anna
      3 september, 2017 kl 08:35

      Ja, känns så skönt. Nu ska jag ligga lite lågt och inte utmana ödet…

  • Svara
    Gert
    3 september, 2017 kl 00:20

    Stort grattis Anna.Du gjorde det.Skönt att kroppen höll.

    • Svara
      Anna
      3 september, 2017 kl 08:35

      Tack Gert!

  • Svara
    Åsa, Mittliv-Mittval
    3 september, 2017 kl 07:56

    Grattis, förstår hur underbart det känns!!

    • Svara
      Anna
      3 september, 2017 kl 08:36

      Känslan är grym. Fast nästa år vill jag springa på pigga ben :)

  • Svara
    Mia
    3 september, 2017 kl 08:50

    Hurra! Du är så bra – både på att springa och skriva racereports. Själv har jag liksom inte börjat skriva min än 😬 Ser väldigt mycket fram emot nästa inlägg här… 😅 Vi ses snart igen hoppas jag! Kram!

  • Svara
    Joanna S
    3 september, 2017 kl 09:48

    Snyggt!!! 😀 (som alltid).
    Kul att det gick vägen 👍

    • Svara
      Anna
      4 september, 2017 kl 22:30

      Har nog aldrig varit så nervös någonsin innan en start. Visste liksom inte ens om jag skulle ta mig till Råå. Glad att det höll!

  • Svara
    Ida (Träningsblogga)
    3 september, 2017 kl 11:13

    Jag tvivlade aldrig, super-Anna!! Grattis! :D

    • Svara
      Anna
      4 september, 2017 kl 22:31

      Det gjorde jag :) Tack tack!

  • Svara
    Sara
    3 september, 2017 kl 13:40

    Så roligt att du fixade det!! 👍😀

    • Svara
      Anna
      4 september, 2017 kl 22:31

      Tack! Fast jag vaknade med nackspärr på söndagen :)

  • Svara
    Trail och Inspiration
    3 september, 2017 kl 21:09

    Så himla härlig läsning!!!
    PS. Nej, nedförsbackar rockar har jag ju sagt… ;-)

    Kram M

    • Svara
      Anna
      4 september, 2017 kl 22:32

      Vi hade kunnat vara ett bra team. Jag springer uppförsbackarna så tar du nerförsbackarna! :)

  • Svara
    Märta Johansson
    3 september, 2017 kl 21:17

    Tjohooo så himla härligt att kroppen höll så att du slapp bryta din blivande marasvit :-) Jag är impad över att du ror det iland så kort efter Ultravasan. Bra jobbat som vanligt!

    • Svara
      Anna
      4 september, 2017 kl 22:33

      Så glad att ha chansen kvar på ”alla trettio loppen”. Nu ska jag aldrig riska sviten med långa lopp två veckor innan, fler gånger!

  • Svara
    Elisabet
    3 september, 2017 kl 23:20

    Grattis!!! Jag tvivlade aldrig (efter inlägget om kiropraktorn)
    Turkost visade sig vara både snyggt och bra. Mvh/ en lätt rörd bloggläsare

    • Svara
      Anna
      4 september, 2017 kl 22:34

      Det gjorde jag. Tvivlade som tusan och var ordentligt nervös. Så glad att det höll! Kanske var det tröjan… :)

  • Svara
    Lillian
    4 september, 2017 kl 10:09

    Vad kul att läsa att det gick bra med höften. Stort grattis till ett grymt lopp!

    • Svara
      Anna
      4 september, 2017 kl 22:35

      Tack!

  • Svara
    Malin
    4 september, 2017 kl 10:24

    Först och främst grattis till grym prestation! 💪🏻
    Sen tack för en underhållande rapport – kul läsning 😊 Inspirerande!

    • Svara
      Anna
      4 september, 2017 kl 22:35

      Tack!

  • Svara
    Löpar-Åsa
    4 september, 2017 kl 12:52

    Jösses – jag sitter och läser din berättelse och när du skriver om 41 km får jag TÅRAR I ÖGONEN!!! Trots att jag aldrig sprungit en mara förstår jag precis. Herregud – vilken prestation!

    Och så fick du fira med bästa Mia efteråt! Grattis!!!

    • Svara
      Anna
      4 september, 2017 kl 22:35

      Äta choklad med Mia var en höjdare. Hänga i bajamajakön också! Nästa år måste jag springa fortare så jag kan vara med på hennes marathondans på banan också….

  • Svara
    Johanna
    4 september, 2017 kl 13:11

    Yes, grattis och höften höll :)

  • Svara
    Hanna
    14 september, 2017 kl 08:18

    Alltså WOW! Vet att jag är sjukt efter och har egentligen redan, genom att scrolla bloglovin vetat att du fixat det ;) meen WOW ! Grymt imponerande! Denna löpare har inte sprungit många meter (Annat än inne på gruppträning) meen får lite sug nu alltså! Halvmarathon har varit mitt mål meen har länge drömt om att springa ett marathon och Helsingborg verkar då synnerligen vara en höjdare! Dags att smida planer så man sen inte kan ångra sig ;)

    Tack för en grymt inspirerande blogg! :)

    • Svara
      Anna
      14 september, 2017 kl 09:05

      Helsingborg är fantastiskt! Det tycker jag du ska satsa på! Femårsjubileum nästa år, det kommer bli en fest :)

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.