Jag har gett mig själv en diagnos. Löpstörd.
Symptom:
Trots att jag sprang 40 km igår kan jag inte sluta drömma om nästa runda. Helst redan idag, men förnuftet sätter ner foten. Bestämt. Oförnuftet drömmer vidare!
När himlen öppnar sig och det fullkomligt vräker ner tänker jag: ”vad coolt det hade varit att springa i det där”.
När jag ser alla vackra löparplatser folk lägger upp på insta tänker jag att jag måste köpa en husbil och cruisa runt i Sverige. Springa i Halmstad, Sundsvall, Åre och Luleå. Som värsta dansbandsorkestern ska det naturligtvis stå PIGGELINAZ på min turnébuss…
När jag ser en löpare tänker jag ”undrar vem det är?” Som om jag skulle känna alla löpare i världen.
Varje löpare jag ser kategoriseras inom fyra sekunder omedvetet in i någon av mina löparfack: fitnesslöpare, fotbollslöpare, ultralöpare, riktig löpare… (Redan på stenåldern höll jag visst på med sånt. Här är ett inlägg från 2010 som beskriver några av de klassiska löparna och här är kompletteringen från 2014).
Dessutom spanar jag finishertröjor. Är det en från Stockholm marathon 2012 känner jag samhörighet. Så även när tröjan kommer från Helsingborg marathon, eller BUS 2017. Är den från ett coolt lopp utomlands blir jag nyfiken. Och avis. Och tycker genast att det är världens mest spännande person jag har framför mig!
Behandling:
Frånvaro från löpning i minst 14 dagar. Då brukar det lugna sig. Börja ta emot att gå ut. Fast det låter tråkigt. Varför behandla en diagnos man trivs med liksom?
Löpstörd alltså. Någon fler som har den diagnosen?
15 Kommentarer
A-mamman
23 juli, 2017 kl 17:46Lider av en helt annan typ av löpstörning: frestas av ultralöparnas inlägg, dreglar över bilder på löpare i berg och tänker att jag vill springa på en massa fina ställen. Tills jag verkligen springer. Och blir trött av 5 km, ogillar alla backar och aldrig kommer över milen. Och sällan tycker det är skönt och kul… Men fortsätter att springa, året runt och överallt. Helt klart störd.
Anna
23 juli, 2017 kl 21:54Haha, det var en annan typ av störning. Beundrar dig för att du fortsätter ändå :) Kanske är det så att du är en långdistansare i själen. Jag tycker nämligen sällan det är skönt under milen heller, det tar ju typ så lång tid innan kroppen är igång!
Pernilla
23 juli, 2017 kl 18:48Ha ha, samma diagnos här! Och en grå regnig dag blir ju hur bra som helst efter ett långpass😍😎. Enda grejen som bekymrar mig på en sådan löprunda är om mobilen ska klara sig🙄. Tack vare ditt inlägg igår så blev det ett långpass på 3 mil idag🙏
Anna
23 juli, 2017 kl 21:56Samma här. För man kommer ju aldrig ihåg det där vattentäta fodralet man köpte…. Kul att jag lyckades inspirera ut dig på ett långpass. Vi måste verkligen göra det ihop någon gång!
Pernilla
23 juli, 2017 kl 22:11Ja det hade varit riktigt skoj!🏃🏼
Mia
23 juli, 2017 kl 21:43Nej jag är inte störd på en fläck faktiskt ;)
Anna
23 juli, 2017 kl 21:57Ha! Nu tror jag minsann du ljög. Du kommer att tigga och be om att få åka med i min turnébuss. Vi kan döpa den till MIA AND THE PIGGELINAZ
Hanna
23 juli, 2017 kl 22:12Jag har helt klart den diagnosen. 😂
Johanna
24 juli, 2017 kl 13:38Japp, helt klart :)
Erika - Löpningen & jag
24 juli, 2017 kl 20:19Också löpstörd. Kanske lite extra mycket just nu. Tänker på löpning helt orimligt mycket och längtar till alla pass. Älskart! :D
Anna
25 juli, 2017 kl 07:52Är det inte underbart! Världens bästa diagnos liksom :)
Mari
25 juli, 2017 kl 08:37Haha…älskar diagnosen :) Du är välkommen till Sundsvall!!
Anna
31 juli, 2017 kl 09:51En vacker dag kommer jag! Var så säker :)
Trail och Inspiration
30 juli, 2017 kl 17:53Jag är nog rätt störd, generellt sett. Och särskilt nu för tiden.
Men jag kan nog inte sätta ”löp-” framför (tyvärr). Motivationsdippen är total (fortfarande). Hur blir man löpstörd. Just do it? ;-P
Anna
31 juli, 2017 kl 09:53Alla former av störd är ju tyvärr inte lika kul :( Hoppas du snart hittar tillbaka till din motivation! Men ja…. just do it brukar vara en bra början :) Och fira med en cappuccino efteråt så är liksom lyckan total!