Aktuellt

Fredagsfrågor

Jag har fått två frågor bland kommentarerna som jag tänkte svara på i ett inlägg. För att det kanske är fler som går och undrar. Och för att det kanske kan vara spännande för någon att veta att jag inte föddes med löparskorna på och med en cappuccinokopp i handen…

Rebecka, 22 år och nyfrälst löpare, undrar om jag alltid varit aktiv, hur länge jag har sprungit och om jag kanske till och med är uppväxt i löparspåret. Här kommer svaret på den:

Det närmsta ett löpspår jag kom när jag växte upp, var när spåret täcktes av snö på vintern. Då åkte jag skidor. I alla fall en gång om året på skolans skidtävling. Jag var ganska bra på det och kom ofta tvåa. Vissa ville värva mig till den lokala skidföreningen men jag hade roligare saker för mig. Som att göra tidningar och samla på Carolabilder. Jag spelade fotboll också. Fast mest för att vara som alla andra. Egentligen var jag mest rädd för bollen och bromsade i lagom tid, så att någon annan skulle hinna ta den före mig.

Jag försökte mig på både jazzdans och jujutsu utan större framgång innan jag blev frälst aerobic-hoppa någonstans på gymnasiet. Löpning fanns ännu inte i min världsbild förutom några rundor på gympan, eller mellan mina föräldrar sommarstugor i jakt på beach-formen 1989… Sträckan mätte 500 meter men man kunde ta den fram och tillbaka och en extra tur till landsvägen för ett långpass på 2-3 km.

Under studietiden i Lund sprang jag från och till, men aldrig längre än milen. Det var inte förrän efter andra barnet som vägen mot det totala löpnörderiet startade. Året var 2004.

Man kunde inte ana då var det skulle barka. Sträckorna var korta och mitt första lopp mätte 5 km. I aerobicbyxor upprullade till knäna. Fredrik sprang mer än jag på den tiden och det var via hans utflykter till olika lopp som jag fick sug efter både Lidingölopp och Göteborgsvarv. Första gången i Lidingö sejfar jag och tar milen, då jag ännu inte vet att det bor en långdistansare innanför löparbrallorna.

Ju mer jag springer desto mer inser jag att längre är roligare än kortare. Att den kropp jag förärats inte är något spänstmonster eller explosiv urkraft utan en traktor med förmåga att rulla länge och uthålligt. Utan större behov av varken vätska eller energi. I ett nästan läskigt jämnt tempo. Jag går från milen, via halvmarathon till marathon and beyond.  Och här är jag nu. I en löpbubbla där det ena äventyret avlöser det andra. Där jag försöker hitta njutning i varenda löpsteg.  Där jag sätter låga mål för att jag älskar att överträffa dem. Där jag struntar i intervallerna för att jag tycker det är jobbigt att bli den sortens trött. Där jag inte räds en sekund för att springa långt, för att den sortens trött lockar mig på ett helt annat sätt. Och gärna i kombination med en cappuccino!

Annelie frågar: Du brukar ju skriva att du inte tränade eller åt så bra tidigare (eller tränade du aerobic då?). Har Fredrik alltid tränat eller började ni träna mer tillsammans?

När vi träffades var jag en soffpotatis som tyckte chips var alldeles för gott. Fredrik styrketränade och mitt första minne av honom var att han var ”bred som en lagårdsdörr” över rygg och axlar. Jag tränade step på IKSU i Umeå när andan föll på, men mycket mer än så var det inte. Saker har ändrats sen dess. Soffpotatisen har försvunnit, så även lagårdsdörren…

Flyttade ner till Lund 1993. Fredrik sprang en del och jag följde med honom på olika lopp. Först löpning, men sedan även triathlon och cykling. Det var genom att se alla löpare som jag tillslut blev sugen och föll till föga. Började springa vid sidan om aerobicen som hade mig i ett fast grepp sedan jag började plugga. Vi tränade väldigt sällan tillsammans men samtidigt. Hade förståelse för varandras träningstidsuttag. I takt med att jag blev en bättre löpare blev det också roligare att göra saker tillsammans i löpspåret. Fortfarande tränar vi väldigt mycket var för sig men när tillfälle ges hittar vi gärna på gemensamma äventyr. Ju äldre barnen blivit ju större utrymme har getts att spexa till tillvaron med lite gemensam löparkrydda, och i detta nu planerar vi en tredagars löputflykt med tält. Hur crazy är inte det?

Det blev en uppsats på en fredag.  Hoppas ni orkade ända hit. Men ni verkar vara rätt uthålliga!

 

8 Kommentarer

  • Svara
    Rebecka
    14 juli, 2017 kl 12:45

    Vad kul att du svarade på min fråga! Intressant läsning :) Då kanske det finns hopp för mig också, jag som just klarat mina första 5 km ;)

    • Svara
      Anna
      15 juli, 2017 kl 06:42

      Såklart finns det hopp för dig! Grattis till dina 5 första km!

  • Svara
    Annelie
    14 juli, 2017 kl 18:55

    Tack för svaret! Roligt att du tog dig tid.
    Har tidigare gillat jogging (är för långsam för att kalla mig löpare 😂😂😂). Men efter diverse ryggstrul där det inte varit ett alternativ är motivation lika med noll. Nu är jag soffpotatis istället. Maken typ likaså. Vi borde ta krafttag tillsammans … imorn….

    • Svara
      Anna
      15 juli, 2017 kl 06:42

      Haha! Idag är det i morrn :)

  • Svara
    Ingmarie
    14 juli, 2017 kl 21:04

    Jag minns hur Fredrik sa till mig på ett lopp inte allt för längesedan: ”Anna är inge löpare”. :-D

    • Svara
      Anna
      15 juli, 2017 kl 06:44

      Meeeeh! Vad skulle jag då vara liksom? Okej jag vet. En traktor….. :O

  • Svara
    Mia
    14 juli, 2017 kl 21:39

    Fast du tycker väl fortfarande att chips är alldeles för gott?!

    • Svara
      Anna
      15 juli, 2017 kl 06:46

      Ehhhh. Ja. Det har du rätt i! :)

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.