Jag springer gärna ensam även på mina långpass. Har inga problem att roa mig med mina egna tankar. Jag är ju värsta trevliga sällskapet tänker jag. Men ibland går jag bananas och tar sällskap. Som idag.
Ställer väckarklockan okristligt tidigt och tar tåget 07.05 mot Rydebäck. För långpass med gamla och nya bekantskaper. Vissa ska springa RIKTIGT långt. Hela vägen hem och minst 5-6 mil. Min plan är hoppa av på lämplig tågstation längs vägen och sluta någonstans kring 16-20 km. Jag har ju ett helt hus att städa nu när den förrymda familjen ska komma hem…
I sällskapet är vi många som ska springa Ultravasan om tre veckor och det är inga problem att hitta samtalsämnen. Ingen har gjort det förr, alla är taggade. Plötsligt har vi sprungit 15 km och jag inser att det börjar bli dags för mig att vika av snart. Sorg i hjärtat liksom. Känslan från barndomen när alla är ute och leker och du ska hem och äta… DEN känslan.
Vill inte sluta. Vill inte sätta mig på ett sketans tåg i Häljarp för snabbtransport hem. Jag vill också tugga kilometer förbi Saxtorpssjöar, golfbanor, kaffebar och cykelvägar hem. Prata vidare om ultralogistik och bli ännu lite blötare av regnet. Njuta av den trötta känslan efter 50 kilometer.
Men plikten kallar. Kommer till Häljarp station 20 minuter innan avgång. Vägrar att stanna. Herregud det regnar ju, jag kommer att frysa ihjäl. Springer runt stationen. Fram och tillbaka. Samlar några kilometer till och stannar på 24 fina.
Och inte missar jag trötthetskänslan heller. Städa är nämligen minst lika jobbigt som att springa. Fast inte lika kul…. Men vad är väl en bal på slottet?
6 Kommentarer
Andreas
29 juli, 2017 kl 18:12Haha kaffebar. så långt från bryggkaffe i receptionen på Barsebäck golf resort. Stöka inte ner så mycket nästa gång du är själv en vecka så hinner du mer löpning 🏌️⛳️
Anna
30 juli, 2017 kl 16:10Haha, det stökade liksom till sig själv när jag var ute och sprang hela tiden. Fattar inte hur det gick till….
Forsbacka
29 juli, 2017 kl 19:24Tack för idag. Vi var tre udda varelser (svettiga o icke hallondoftande ultralöpare) som ankom Barsebäck GKs och skulle köpa fika. Några tittade lite konstigt på oss och tyckte nog att vi var på helt fel ställe. Gott kaffe i alla fall.
Anna
30 juli, 2017 kl 16:11Haha. Älskar att vara udda och svettig och se folks förundrade miner! Nästa gång slår jag upp kaffebaren i Kävlinge så får du smaka på gott kaffe på riktigt :) Fast först 5 mil!
Ingmarie
29 juli, 2017 kl 22:21Du är makalös! Men jag håller med, städa är booooring. Och mest jobbigt för skallen. Men skönt när det är klart!
Anna
30 juli, 2017 kl 16:12Mmmm. Och ett sånt där evighetsprojekt. För precis när man städat kommer man ju hem med en väska svettiga träningskläder som blir stående i hallen alldeles för länge….