Om 33 dagar befinner jag mig här igen. Förmodligen inte i denna pose, för risken är stor att jag inte kommer upp igen…
Det är målgången på Helsinborg marathon ni ser, och tanken är att jag ska lyckas ta mig dit även i år. I vilket skick återstår att se.
Uppladdningen med 90 kilometer Ultravasa bara två veckor tidigare gör årets upplaga av HBGM läskigt oförutsägbar.
Kommer jag ens ta mig i mål? Kommer benen kännas som betong och hur överlever man 42 km med den känslan? Hur ont kommer jag att ha? Vilka farthållarballonger ska jag chansa på att orka med och hur många tånaglar får jag med mig?
Att det inte blir något pb är gjutet men jag hoppas ändå komma i mål innan Mia ätit upp målgångschokladen.
Och personsämsta är ju också ett rekord att slå!
2018 ska jag planera bättre. Då ska jag komma laddad och förberedd, inte sliten och tärd. Då ska jag hjula över mållinjen och skratta åt att jag kröp från Sofiero året tidigare…
6 Kommentarer
Mia
31 juli, 2017 kl 20:2533 dagar?! Shit… Bra att du upplyser mig om sånt. Mentalt är jag kvar i juni och planerar långpass som aldrig blir av… Alltså, jag respekterar dig och dina låga målsättningar som jag läste om i tuffa Petra-intervjun, men jag vet att du är lika capuccinostyrd som jag är chokladstyrd. Det slitna och tärda (om det finns) kommer du att släppa fram först efter första klunken gokaffe. Våra laster, som tillika är våra största tillgångar, kommer att bära oss fram till mål!
Anna
3 augusti, 2017 kl 13:08Jag hoppas du har rätt! Choklad och cappuccino kan framkalla stordåd!
A-mamman
1 augusti, 2017 kl 17:40Du ska alltså springa en ultravasa men oroar dig för loppet EFTER? Jovisst, en mara, men ändå. Det käkar ju du nästan till frukost. Jag tänker mer att du kommer vara så nöjd när Helsingborg startar; ultravasan är ju avklarad! Nu kan du småjogga 4,2 nätta mil helt utan press och mål på tider. Så skönt för dig!
Från en som ju aldrig springer över milen och helt säkert inte vet vad hon pratar om.
Anna
3 augusti, 2017 kl 13:12Haha, jo så är det. Ultravasan är mer som en heldagsutflykt. Den kommer att göra ont men med en god portion fika och långpromenader om det krävs kommer man förmodligen runt. Förhoppningsvis är man ju pigg i alla fall första halvan… Men att starta ett maraton på trötta och ej återhämtade ben, känns liksom mycket värre. Blir nervös av bara tanken :) Fast tanken på att springa hbgm med känslan att ultravasan är fixad, och att det bara kvarstår en liten kravlös nerjogg på 42 km känns ju tilltalande. Tack för tips!
Ingmarie
1 augusti, 2017 kl 20:12Med tanke på din träning senaste tiden och din fantastiska återhämtningsförmåga så kommer du både studsa, susa och skratta dig igenom båda loppen!
Anna
3 augusti, 2017 kl 13:12Studsa vetetusan, men krypa kan man ju alltid :)