Aktuellt

The return of the Gårdstångabacke!

1998 dör jag nästan i Gårdstångabacken. På min turkosa fejk-mtb. I Gårdstångabacken blåser det 18 m/s motvind och jag har cyklat i fyra långa mil, en evighet på den tiden. Jag överväger på allvar att råna affären i mitten av backen. På en banan! Eller bara lägga mig ner och sova en stund på åkern. Jag Orkar Inte Ta Mig Hem! Idag upplever jag en favorit i repris. Fast i löparskor…

Har 30 km på schemat, och har valt en spejsig väg till Lund för en post-run-cappuccino. Ni vet A till B, och samma riktning hela vägen. Ur ett vindstrategiskt perspektiv hade Helsingborgshållet varit roligare, men det som inte dödar härdar. Och hur mycket kan det egentligen blåsa?

Mycket, ska det visa sig. När jag når Gårdstångabacken har jag avverkat 16 km i mot- och sidvind. Nu väntar 6 km rak motvind, varav mycket i uppförsbacke. Och jag är redan sliten. Behöver en tröst-bar för pepp och sätter mig bland blommorna och äter innan det är dags att veva igång benen igen. Det går tungt, så tungt. Tror aldrig jag ska komma upp. Längtar hem, men mest av allt vill jag bara ändra färdriktning. Ta bort den där sketans vinden.

Segar mig uppför backen i en takt som fått en sköldpadda att somna, och plockar därefter nästan fram champagnen när jag inser att jag äntligen ska få svänga in bland bebyggelse och träd. Ta skydd från vinden. Lyckan är ett faktum. Benen spritter till och för första gången idag, på kilometer 23, får jag feeling. Maskineriet kickar igång. Jag cruisar genom norra Lund och blir nostalgisk över alla de platser jag bott på, handlat på och cyklat på. Sörjer lite att det bara är 7 km kvar, nu när det äntligen känns bra. Förhandlar med mig själv. 30 kilometer är ju liksom inget vetenskapligt, bara en siffra. 33 är ju lika fint. Och kaffebaren går ju ingenstans!

Vad jag inte vet är att jag bara precis ska hinna innanför dörren innan himlen öppnar sig. Att ösregnet Allan är mig i hasorna. Och att om jag bestämt mig för den mycket fulare siffran 34 km hade blivit dyngblöt, frusen och kall. Kanske till och med gråtit en skvätt…

Ibland ska man ha lite flyt…

6 Kommentarer

  • Svara
    Mia
    25 juni, 2017 kl 20:26

    Sånt jäkla flyt! Själv drabbades jag av tre skurar, varav den värsta såg du på Insta. ”Tvingades” avbryta redan vid 18K på grund av att jag inte längre kände mina armar och händer. Bra jobbat! 33K tar jag en annan dag. Eller inte… :D Har förresten inte bloggat långpasset än, på grund av fortfarande lite medtagen. Haha…

    • Svara
      Anna
      26 juni, 2017 kl 15:10

      Hoppas du tinat snart så jag får läsa om eländet… ibland är det skönt att läsa om kylan istället för att uppleva det själv 😀

  • Svara
    Märta Johansson
    25 juni, 2017 kl 21:30

    Regnflytet var garanterat belöningen för att du hade slitit så i mot- och sidovinden i så många kilometer.

    • Svara
      Anna
      26 juni, 2017 kl 15:11

      Ja, regnet hade liksom varit droppen… då hade jag lagt mig ner och skrikit :)

  • Svara
    Erika - Löpningen & jag
    26 juni, 2017 kl 12:08

    Djupt impad! Jag hade transporterat mig till Lund och sprungit andra hållet istället, fast då hade man inte fått någon lyxig cappucino på slutet väl, och det var kanske poängen? Den poängen hade ju inte varit tillräcklig för att jag skulle stå ut med 23km motvindslöpning, men jag vet att du funkar lite annorlunda ;)

    • Svara
      Anna
      26 juni, 2017 kl 15:13

      Du har ju fattat allt! Jag älskar hur du liksom känner mig! Cappuccinon var ju själva syftet med rundan. Men det hade nästan varit värt 5 mil till koppi i Helsingborg för att få medvind….😀

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.