Mitt pers på milen satte jag på Lundaloppet 2010. Helt galet att ha pers på den banan. Så många nittiograderssvängar, trottoarkanter och kullerstenar. Jag minns att jag höll på dö någonstans på Stortorget och att benen knappt bar när jag nådde idrottsplatsen och målspurten.
Upplevelsen idag är helt annorlunda. Jag ska springa i sexminutersfart och promenera genom vätskekontrollerna. Jag ska vara hare och tar min uppgift på största allvar. Loppet går enligt plan och räknar man bort ett bajamajabesök hade dottern kommit under timmen. Nu blev det strax över, men ett strålande pers på 2.5 minut!
Det är trångt i starten. Faktiskt trångt rätt länge. 6-minutersfart verkar vara det nya svarta. Alla springer här. Jag tänker att det ska lätta när vi kommer ut ur Stadsparken men det är jämntjockt länge. Jag får faktiskt lite klaustrofobi…
Efter någon kilometer börjar dottern se besvärad ut. Nästan sur. Hon slutar prata och jag tänker att vi springer för fort. Men det är inte det som är problemet. Vi pratar löparmage. Mitt inne i city med bara kullerstenar och hus. Inte en buske i sikte. Den vana löparen vet att löparmage är ett hyfsat akut tillstånd och att stadskärna är en ytterst olämplig miljö just då. Funderar på om man kan knacka på hos någon när det plötsligt, mitt ute i ingenstans, uppenbarar sig en bajamaja.
43 sekunder senare kommer hon ut. Som Stålmannen ur telefonkiosken. Och börjar göra glädjeskutt…
Livet tickar på och för varje kilometer utbrister dottern ”har det redan gått en kilometer?”. Hon går som en traktor. Enligt plan stannar vi och dricker i depåerna. Hon får några muggar över sig också för att inte bli kokt på vad som närmast kan likna en sommardag. Hon fnittrar av vattnet men oroar sig lite över att folk ska tro att hon svettas väldigt ymnigt…
Själv kämpar jag för att inte sparka mig själv på underbenen. Det är jättesvårt att springa saktare än man brukar. Fotknölarna är liksom överallt. Snubblar till och är väldans nära att göra en faceplant inför publik. Fast mest tänker jag på hur illa det skulle gått för telefonen.
Efter sju kilometer går det nerför. Genom Lundagård, över Mårtenstorget och Stortorget.
Jag och Fredrik turas om att springa fotointervaller. Gasar förbi alla i ett sjuhelsickes tempo och känner löparnas frågande blickar i ryggen. Var kom hon ifrån liksom?
Vi passerar glada folk på uteserveringar och peppas av deras hejarop. En pappa försöker peppa sin dotter att det bara är en kilometer kvar och ökar farten. Dottern protesterar och skriker att han ska vänta. Vår dotter är också trött men kämpar tappert den sista biten. När vi kommer in på idrottsplatsen gör jag klart för Fredrik att jag tar ut skilsmässa om han spurtar i från mig.
Alva vinner. Två sekunder senare kliver jag över mållinjen, och Fredrik håller sig en sekund till. Precis enligt plan.
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar, åt sparrisklämma på en gräsmatta och avslutade med en grym cappuccino.
Kvalitetslördag.
23 Kommentarer
Ingmarie
13 maj, 2017 kl 20:14Ni är så himla härliga!!! Grattis till er alla! och vilken smarrig sparrisklämma det verkar vara!
Anna
15 maj, 2017 kl 14:54Den är underbar. Om du ska till Skåne innan sparrissäsongen är över så ska jag bjuda dig på en 😀
elsa
13 maj, 2017 kl 20:22jag såg er vid det första fotot, du spurtade förbi mig innan du stannade och tog fotot. ville säga att jag gillar din blogg men ville inte ta fokus från jobbet som hare :) grattis till din dotter!
Anna
15 maj, 2017 kl 14:53Haha, det är tur du tar min uppgift på allvar 😀. Fast synd att jag inte fick säga hej. Vi får ta det nästa gång 👍
Trail och Inspiration
13 maj, 2017 kl 20:54Hehe! Stooort grattis till dottern!
Och grattis till Fredrik, som fick behålla dig. ;-)
Anna
15 maj, 2017 kl 14:55Haha, han vet när man ska ta mina hot på allvar 😀
Sandra
13 maj, 2017 kl 22:16Stor High five till dottern!
Anna
15 maj, 2017 kl 14:56Absolut! Hon kämpade fint!
Lillian
13 maj, 2017 kl 23:03Låter som ett recept på en fantastisk dag! Grattis till dottern! :-)
Anna
15 maj, 2017 kl 14:57Bästa receptet! Måste definitivt göras om!
Ida (Träningsblogga)
14 maj, 2017 kl 00:02Men åh vilken mysig familjeaktivitet!
Anna
15 maj, 2017 kl 14:58Ja den var grym! Träning, familj, mat och cappuccino…. livets goda!
Nina
14 maj, 2017 kl 18:45Ni är bäst!
Anna
15 maj, 2017 kl 15:00rädd nöjd över konceptet själv 🤗
Mari
14 maj, 2017 kl 19:06Haha bara älskar detta, jag vill vara med nästa gång :)
Anna
15 maj, 2017 kl 15:00Du är välkommen. Lovar att bjuda på sparrisklämma och cappuccino 😀
Mari
15 maj, 2017 kl 20:02Det ser jag fram emot :)
Mia
14 maj, 2017 kl 19:49Fantastiskt! Och jag är glad att allt gick enligt plan så att du slipper lägga dyra pengar på psykolog i efterhand. Och grattis Alva!
Anna
15 maj, 2017 kl 15:02Ja det hade varit jättejobbigt och dyrt! Finns ju roligare saker att lägga pengarna på…
Lisa S
14 maj, 2017 kl 21:19Vilken underbar dag ni hade!
Anna
15 maj, 2017 kl 15:02Jepp, den kan man inte klaga på!
Märta
15 maj, 2017 kl 14:38Grymt att hon lyckades med 2,5 minuters PB trots bajamajapaus!
Anna
15 maj, 2017 kl 15:07Eller hur! 👍