Företagshappening på tisdag. Vi ska springa Vårruset tillsammans. Fem kilometer. Det börjar anas nervositet i korridorerna. Ingen har hunnit träna, och plötsligt ska alla gå.
Försöker komma ihåg den där känslan. När fem kilometer var långt. Nu är det mest den där första plågsamma stunden innan maskinen kickar in och man kan börja njuta av löpningen. Det är ju liksom vid kilometer 6-8 som det roliga börjar. När evighetsmaskinen drar igång, motorn är trimmad, andningen har landat och autopiloten går in. Lite platt härlig asfalt på det och saken är biff.
Och nu blev jag våldsamt sugen på långpass. Sån tur att det vankas långhelg och vårvärme. Hade kunnat springa till månen och tillbaka men inser att jag måste begränsa mig. Jag kan ju inte vara sliten på Vårruset. Och bli slagen av chefen…
10 Kommentarer
Mia
26 april, 2017 kl 19:16Jag tror det kommer att säga swooooosh och sen är det över. 20 minuter – icke löparnjutning – snarare tortyr. Ska ni ha picknick efteråt? Brukar finnas med någon choklad och tamponger…
Isa
27 april, 2017 kl 08:38Gud tamponger på vårruset =P skall dom nu dela ut nåt så kunde det ju varit varsin menskopp liksom.
Anna
28 april, 2017 kl 17:43Låter som en grym picknick. Jag slipper i alla fall leverpastejen, det är veggo i år!
Lillian
26 april, 2017 kl 21:07Haha, vilken grym igenkänning på den! Tycker precis likadant, de första 5 är inge roliga men efter 6-8 då snackar vi. Och långpass med en bra podd i öronen, svårslagen känsla! Senaste långpasset lyssnade jag på maratonpodden och intervjun med marathonmia, bland annat. Sprang och flinade och försökte hålla mig från att börja flatgarva för mig själv. Då hade man väl klassat in som byns idiot på nolltid. :-)
Anna
28 april, 2017 kl 17:45Den podden hörde jag live när den spelades in! Förövrigt nästan den enda podd jag lyssnat på. Jag är sämst på att ha saker i öronen :)
Marie
26 april, 2017 kl 21:46Du får ha en egen uppvärmning på si så där 90 minuter och sedan ta spurten under Vårruset.
Anna
28 april, 2017 kl 17:46Jag funderade på att springa 5km till starten, men vet inte hur jag ska få kollegorna att bära dit mina ombyteskläder….. Känns som det krävs mutor här. Och att risken för att bli puckoförklarad är stor…
A-mamman
27 april, 2017 kl 12:50Hur tänker och känner du när du springer de där första 6-8 kilometrarna som enligt dig är värst? Är det svårt och tungt eller bara att härda ut, och om man tror det ska bli lätt och skoj efter 6 km men dröjer till 8?? Du kanske förstår att det mentala spelar stor roll för vissa av oss… Så kul att höra av proffs som du, hur ni tänker.
Anna
28 april, 2017 kl 17:53Första kilometern gör mest ont. Ont i höger lilltå (hej liktorn!) känningar i knän, höfter, ja typ överallt. En känsla av total avsaknad av koordination. Känns som jag springer helt konstigt. Sen börjar krämporna ge med sig men det går fortfarande lite trögt. Man ser det på farten. Springer jag med andra får jag bita ihop lite här. De är oftast snabbare och orkar prata. Jag flåsar och hänger knappt med. Men jag vet att min tid kommer….
Lagom tills de andra lugnar ner sig vaknar jag och blir pigg! Här känns kroppen lätt och jag håller en mycket högre fart trots att känslan inte alls är jobbigare. Bästa bästa, och väldigt värt att vänta på. Känns skönt att veta att det kommer att lätta! Men såklart, vissa dagar kommer inte maskinen igång…
A-mamman
29 april, 2017 kl 10:14Wow, intressant!