Ultrapartner ur form!

Alltså min Ultrapartner in crime, och tillika äkta hälft, har tappat form. Börjat nytt jobb med tillhörande tågpendling, lunchrestaurangbesök och sena nätter med jobb och glass. Mycket glass…

Barnen började oroa sig när sexpacket långsamt förvandlades till en liten, men ack så söt, kula. Jag började oroa mig när den samlade veckodistansen löpning understeg sex kilometer. Hur ska jag orka släpa på honom i nio mil om bara några månader? Därför drog jag med honom till skogs på första bästa barnfria tillfälle.  Dags att bruka allvar liksom!

Han är kittad till tänderna och ser ut som en löpare. Ni vet shorts fast temperaturen är ganska modest. Han säger att vi ska springa ultratempo, dvs så sakta att klockorna stannar, och jag är förbereder mig mentalt på en heldagsutflykt trots att distansen bara är 25 km.

Sen springer han i väg. Flåsar förvisso en hel del, men sakta går det inte. Jag får bita ihop och känner hjärtat bulta innan för tröjan. Jag som skulle ta det lugnt, med tanke på min snoriga näsa som jag fortfarande inte vet om den är pollensnorig eller snorsnorig.

Samtidigt vet jag att det högst rör sig om en mil innan han inser att han gått ut för hårt. Så att lagom när min motor är igång, stannar hans. Precis som varje gång. Men han härdar ut bättre än förväntat. Först vid 17 km känner han sig i behov av en gel.  Vid 19 börjar han reta sig på mina spralliga ben. Vid 20 slutar han prata och vid 23,5 informerar han mig vänligt om att vi kommer nå parkeringen redan vid 24 km och att jag gärna får springa en random extrakrok för att få 25. Men att han minsann inte tänker göra det!

Jag tar en extrakrok, och när jag närmar mig bilen skriker han: ta ett varv till. Jag har fått feeling och lyder. Lyckligt ovetande om att hans välvilja till mina extravarv endast beror på att han vill kunna äta upp våra medhavda kanelbullar i lugn och ro. Ett varv senare är fem av sex bullar borta. En liten ynka har han sparat till mig. Man får vara glad att man inte tog ett varv till…

19 Kommentarer

  • Svara
    Fredrik Nystedt
    2 april, 2017 kl 18:29

    Varning! Fake news. Det var vaniljbullar, inte kanelbullar!

    • Svara
      Mia
      2 april, 2017 kl 18:42

      Fredrik, det gör faktiskt bara det hela ännu värre…

  • Svara
    Mia
    2 april, 2017 kl 18:43

    Inte konstigt att man håller på och gömmer mat hela tiden…

    • Svara
      Anna
      3 april, 2017 kl 21:52

      Eller hur. Jag har ett hemligt skafferi med saker jag gömmer för man och barn. Vi snackar bananchipsgömma….

  • Svara
    Ingmarie
    2 april, 2017 kl 20:09

    haha! Ett kristallklart fall av en som fusktränar!

    • Svara
      Anna
      3 april, 2017 kl 21:52

      Ja lite oråd kan man ana.

  • Svara
    Marie
    2 april, 2017 kl 20:23

    Vilken underbar läsning. Här har det cyklats hela helgen då lilltjejen lagt stödhjulen. Inte en kilometers löpning ens….suck!

    • Svara
      Anna
      3 april, 2017 kl 21:53

      Jag har inte sprungit så mycket som när det var dags för barnen att lära sig cykla. När man liksom fick rejsa för att kunna fånga den där pinnen när de höll på välta…

  • Svara
    Hanna
    2 april, 2017 kl 20:31

    Vilket underbart inlägg!

  • Svara
    Lifestyle by Cherie
    2 april, 2017 kl 21:23

    Så härligt inlägg :)

  • Svara
    Mari
    2 april, 2017 kl 23:11

    Haha underbart :)

  • Svara
    Lillian
    3 april, 2017 kl 07:33

    Haha, underbart! Får så många skratt när jag är här inne och läser, det gillar jag. :-)

  • Svara
    Nina
    3 april, 2017 kl 09:47

    Alltså ni två!

  • Svara
    Gert
    4 april, 2017 kl 08:43

    Tappat formen skrev du.Jag tycker han ser ut att ha ökat den. :)

    • Svara
      Anna
      6 april, 2017 kl 08:07

      Hahahahha, dagens roligaste kommentar :)

  • Svara
    Trailinspiration
    4 april, 2017 kl 18:59

    Hahaha! Underbart inlägg!
    MEN! (Som tony irving skulle ha sagt). Kanelbullar är godare än vaniljbullar. Just sayin´…!! ;-)

    • Svara
      Anna
      6 april, 2017 kl 08:08

      Jag kan knappt uttala mig i frågan, fick ju inte så många…. :)

  • Svara
    Lisa
    5 april, 2017 kl 10:04

    En helt (i alla fall lite) OTfråga. Jag ser att du har en Salomonväst. Är du nöjd med den? Hur får man till knäppningen fram?
    Jag har precis köpt en, men inte testat den än. jag är kort och har smal rygg med rätt mkt byst, så jag har haft extremt svårt hitta ngn väst/rygga som funkar.

    • Svara
      Anna
      6 april, 2017 kl 08:11

      Jag är nöjd med västen för lagom långa utflykter. Istället för vätskebälte som jag aldrig får till att funkar. Jag använder bara softflasks på 250 ml då jag tycker de stora på 500 ml blir för klumpiga fram. Funkar bra, men använder jag den sommartid får jag tänka till vad jag har på mig då den lätt skaver lite på halsen om jag har linne eller t-shirt som är lite stor i halsen. Det är liksom ett nätmaterial därunder som inte är jätteskönt mot bar hud. Knäppningen för mig funkar utmärkt men då har jag ingen större byst som behöver få plast. Vågar inte uttala mig hur den funkar med annan anatomi :) Ska jag springa långt och behöver mer vatten (och extrakläder osv) föredrar jag ryggsäck med vätskablåsa baktill, men det är ju en smaksak.

    Kommentera