Aktuellt Race reports

Österlen Spring Trail 2017 – en nära-döden-grej

Stockholm marathon 2012 blev precis nerpetad från förstaplatsen i kategorin ”det värsta jag gjort”. Loppet idag var sju resor värre och handlade väldigt lite om löpning och väldigt mycket om överlevnad.

Det regnar i starten och vi står och kurar under tak ända till startskottet går. Temperaturen snålar med plusgrader och jag har klätt på mig typ allt jag äger. Eftersom Fredrik tvekar på om han överhuvudtaget kommer ta sig i mål, har vi valt att springa var för sig. Jag hittar en liten klunga jag kan glida med i och allt känns bra. De första 15. Sen börjar kylan tränga sig på.

Det regnar oavbrutet och inte ens de tjocka goretex-vintervantarna lyckas stå emot vattnet. Vantarna fylls långsamt av kallt, blött obehag som kyler ner händerna till obrukbarhet. Kan inte komma åt min medhavda mugg för vätskepåfyllning och svär över loppets miljötänk. Ge mig en plastmugg liksom, jag måste ju dricka. En annan dag tycker jag initiativet är hedervärt, men inte idag…

När vi kommer ut på Brösarps backar, med milsvidd utsikt och utan skydd från vinden,  blir blåsten påtaglig och kall. Då tycker någon att snö är en bra idé! Här någonstans börjar jag frysa på riktigt. Tappar kontakt med mina fötter. Klockan visar 20 kilometer och jag inser att det kommer att bli en lång plåga mot mål.

Plötsligt är fokus inte själva löpningen. Jag blir rädd för min hälsa. Jag känner att kroppen stänger av. Jag fryser så jag mår illa. Det slår lock för öronen och varje fotisättning ekar som oljud inuti mitt huvud. Snön letar sig in under jackan via en glipa mellan mössan och buffen men det är bara en gradskillnad i helvetet. Blött som blött.

Jag är livrädd att hamna ensam. Inser att jag inte har mental förmåga att reda ut ett eventuellt vilsespring. Hjärnan är bortkopplad. Jag vill också att någon ska se mig om jag plötsligt svimmar av köld. Så jag inte förvandlas till en översnöad hög någonstans på Österlen. Jag njuter inte av den fantastiska naturen. Jag njuter inte av påskhelgens enda löpning. Jag njuter faktiskt inte alls. Jag har bara fokus på att ta mig i mål levande. Och målet är inte själva målgången. Målet är bilen. Värmen.

Sista milen är upptrampad av alla som sprungit det kortare loppet. Leran är massiv. Jag glider omkring, och tar mig mer i sidled än framåt. En hopplös känsla när allt jag vill är att komma fram. Slutar äta och dricka då jag helt enkelt inte kan få upp grejerna ur ryggan. Det finns inte en kroppsdel på kroppen som fungerar i kylan.

När jag vid Vantalängan behöver gå på toa håller det på bli min ändstation. På toan regnar det inte och den känslan är så underbar att jag överväger att stanna där tills jag torkat. Men jag rycker upp mig själv. Svär över mina värdelösa händer som varken lyckas slita av toapappret eller dra upp brallorna efteråt. Golvet gungar.

Får i mig några koppar varm blåbärssoppa varav ungefär hälften hamnar över hela ansiktet pga min sladdriga medhavda mugg. Kunde inte bry mig mindre. Springer vidare. Tuggar kilometer. Faller platt i leran, slår upp ett knä. Blir glad för varenda människa jag ser, löpare som funktionär. Tänker att de kan ta hand om mig om jag håller på frysa ihjäl. Känner mig liten och ynklig. Men jag gråter inte. Inte än.

Går upp för trapporna mot målgång. Koordinationen räcker inte till annat. Har ingen känsel söder om naveln. Snubblar fram över kullerstenarna mot mållinjen och tar emot min medalj. Önskar det vore en filt.  Får be om hjälp att öppna väskan och hitta min bilnyckel och beger mig nästan omedelbart vidare mot mitt mål. Min bil.

På vägen dit tänker jag tanken att jag inte ska hitta den. Får panik vid tanken, men som tur är står den synlig och väntar på mig. Låser upp och tappar nyckeln på marken. Den försvinner i snön. Livet känns hopplöst. Jag kan inte leta den. Jag fryser ihjäl. Lämnar den och går in och sätter mig. Skruvar på värmen och försöker ta av skorna.

Det är lera i hela bilen. Jag vill inte röra mina skosnören. Vill inte bli lerig på händerna också. Dubbelknutar funkar inte för ihjälfrusna händer. Jag sätter mig apatisk. Vet inte var jag ska bli av.

Så knackar Fredrik på rutan. Han har haft ett jättebra lopp och är i mål bara 15 minuter efter mig. När jag ser honom brister det. Jag gråter, skakar tänder och vet inte hur jag någonsin ska bli varm igen. Han blir orolig när han ser min blick. Okontaktbar kallar han den. Han går in i vårdarläge, virar in mig i filtar och hjälper mig av med de blöta kläderna. Jag bara skakar. Har aldrig skakat så okontrollerat någonsin.

Säger att det var synd att vi inte sprang tillsammans då han ändå sprang på så bra. Fast vid närmare eftertanke är vi överens om att vi nog aldrig hade kommit i mål då. Jag hade förmodligen inte bitit ihop på samma sätt i hans sällskap. Och han hade aldrig låtit mig fortsätta i mitt skick.

Österlen Spring trail ÄR ett fantastiskt lopp. Regn, blåst, snö och plus EN grad är allt annat än fantastiskt. Jag kommer aldrig springa under sånna förutsättningar igen. Påminn mig om det. Jag var fasen rädd.

Den osminkade verkligheten...

61 Kommentarer

  • Svara
    Märta
    15 april, 2017 kl 17:13

    Åh fyfan det låter ännu värre än jag hade föreställt mig. Kom ihåg att det är en fantastisk prestation att ni genomförde loppet under såna förutsättningar. Grymt imponerande! Ha nu en riktigt skön kväll nerbäddad under fjorton filtar!

  • Svara
    Susanne
    15 april, 2017 kl 17:53

    Men Anna, jag slutade andas när jag läste detta fy för. Håll dig nu inomhus i värme!!! Varm Kram

    • Svara
      Anna
      15 april, 2017 kl 22:51

      Jag vägrar att gå utomhus om det är mindre än 25 grader därute… Ses till midsommar :)

  • Svara
    Nina
    15 april, 2017 kl 18:01

    Hemska saker, som vi säger här! Ta hand om dej nu, eller nä, låt maken göra det. ❤️

    • Svara
      Anna
      15 april, 2017 kl 22:53

      Ja fy tusan. Nu stannar jag under filten tills i juni!

  • Svara
    Jessica Werne
    15 april, 2017 kl 18:07

    Precis så var det! Fy fasen, när jag skulle byta kläder efter loppet i stallet frös jag så jag tokskakade, och det tog 10 minuter innan jag överhuvudtaget kunde få av mig jacka och tröja. Nu är bara frågan hur lång tid det tar att bli varm igen?

    • Svara
      Anna
      15 april, 2017 kl 22:54

      För mig tog det tre timmar och en evighetslång dusch. Har aldrig frusit så här mycket. Försökte byta om i min uppvärmda bil men kunde inte sluta skaka. Och var alldeles för klumpig för att ens kunna få av mig ett plagg. Tur att jag hade hjälp…

      • Svara
        Jessica Werne
        16 april, 2017 kl 21:06

        Jag funderade på att be om hjälp att få av kompressionsstrumporna, tills jag insåg långt om länge att jag ingen kunde hjälpa mig, för alla skakade lika mycket som jag. Och tänkte på det du skrev om just strunta i kompressionsstrumporna :) Fast jag ångrar inte dem, hade de i ull, som hjälpte lite till att hålla fötterna hyfsade.

  • Svara
    pernillabredolt
    15 april, 2017 kl 18:12

    Brr…. lät inte som någon trevlig upplevelse för fem öre. Tur att du överlevde så vi fick läsa storyn. Landade på Kastrup vid lunchtid idag och jäklar vilket busväder….

    • Svara
      Anna
      15 april, 2017 kl 22:55

      Om jag varit du hade jag tagit första bästa flygplan till varmare land. Det här landet är inget att befinna sig i just nu :)

      • Svara
        pernillabredolt
        16 april, 2017 kl 07:23

        Nej fy vad kallt det är… brrr… nästan så jag vände på flygplatsen.

  • Svara
    Andreas
    15 april, 2017 kl 18:18

    Fyfan vedervärdiga förhållanden. Och jag som tjatat om hur vacker rundan är och höjt 47an till skyarna. . :/. Så går de när man lägger de på påsk! Skulle varit för en vecka sen! God återhämtning, hoppas kroppen glömmer fort och snart vill ut Igen- håll ut – raps blomning runt hörnet!

    • Svara
      Anna
      15 april, 2017 kl 22:56

      Jag får ge den en chans till. I solsken. Vet att det är galet vackert. Men i år såg jag bara lera…

  • Svara
    Victor Glans
    15 april, 2017 kl 18:54

    Usch å fy! Idag var glad att jag inte var deltagare i ÖST. Det räckte att gå utan för dörren ta bilen en runda.. Vilket skräckrace! Se till att tina upp nu å ha en Glad Påsk

    • Svara
      Anna
      15 april, 2017 kl 22:57

      Skräckrace är en bra sammanfattning. Nu stannar jag inomhus till midsommar. Glad påsk på dig med!

  • Svara
    Mia
    15 april, 2017 kl 19:00

    Anna, min vän. Nu får du LOVA att ta hand om dig. Trots att jag uppskattar din racereport så tycker jag ingen ska behöva frysa och må så som du gjorde :/

    • Svara
      Anna
      15 april, 2017 kl 22:59

      Det förtjänar ingen, jag lovar! Jag undrar vad jag hade för kroppstemperatur….

  • Svara
    Ingmarie
    15 april, 2017 kl 19:04

    Fy fan! fattar inte hur du grejade det! OCH orkat blogga! Men jag fattar känslan. Exakt! Upplevt den alldeles för många gånger…. Man blir rädd på riktigt! Nedkylning är inte att leka med! Glad att du är välbehållen. Och grattis till både dig och Fredrik! KRAM

    • Svara
      Anna
      15 april, 2017 kl 23:00

      Bloggandet var the easy part. Ville få det ur mig. Bearbeta upplevelsen. Fortfarande lite chockad över hur mycket man kan frysa. Hade ingen aning…

      • Svara
        Ingmarie
        16 april, 2017 kl 21:50

        Det är en ruskigt otäck upplevelse… Minns fortfarande Stockholm swimrun förra året med fasa. Inte skoj frysa så där någonsin och absolut inte i kallt vatten. Brrrrrr

  • Svara
    Lisen
    15 april, 2017 kl 19:06

    Herregud! Jag skulle ha brutit, det är inte värt det att lida så grymt! Ta hand om dig nu. Började nästa gråta när jag läste din rapport :( varm kram

    • Svara
      Anna
      15 april, 2017 kl 23:00

      Problemet med att bryta är att man måste vänta på att bli upphämtad. Och då hade jag frusit ihjäl. Vågade liksom inte.

  • Svara
    hopihopi
    15 april, 2017 kl 19:30

    Oh fy sjutton vilket lopp! Är grymt imponerad över att du slutförde loppet, jag tror inte att jag hade fixat det. Värm dig ordentligt nu och glad påsk!

    • Svara
      Anna
      15 april, 2017 kl 23:02

      Jag hade bara ett fokus. Bilen. Vågade inte stanna. Hade frusit ihjäl. Kopplade bort hjärnan och sprang. Nu tycker jag att jag förtjänar lite vår :)

  • Svara
    Martin C
    15 april, 2017 kl 19:55

    Grymt imponerad av er båda. Bilden fångar ditt inlägg väldigt bra. Apatisk, frånvarande, lätt panik. Men om någon vecka så kommer det kännas bättre, och om en månad så kommer du börja glömma hur tufft det var. I sommar, när du njuter av solen och värmen så kommer du ha bestämt sig för att göra om det här, oavsett väder. Låt det bli snöstorm, det här fixar du.

    • Svara
      Anna
      15 april, 2017 kl 23:02

      Panik är ett bra ord. Jag hade panik på banan. Livrädd att tappa folk ur sikte. Ville bara hem. Tur att man glömmer så fort. Fast jag startar inte i sånt här väder fel gånger….

  • Svara
    Marie
    15 april, 2017 kl 20:40

    Vet knappt vad jag ska skriva….fy f-n!!!

    • Svara
      Anna
      16 april, 2017 kl 06:38

      Helt ok sammanfattning :)

  • Svara
    Forsbacka
    16 april, 2017 kl 07:10

    Så bra skrivet Anna, du kan verkligen omvandla känslorna till ord. Jag var där igår och upplevde leran och kylan men sprang 22km rundan istället (sprang 47 ifjor). Detta är jag tacksam över. Annars hade jag kanske fått bryta eller kriga mig fram i panik. Men, nu har du gjort detta och sett vad som kan hända. Grattis till en kanonbra tid förresten!

    • Svara
      Anna
      16 april, 2017 kl 16:45

      Tack! Att kriga i panik var ingen höjdarsysselsättning. Glad att du slapp! Nästa år satsar vi på sol!

  • Svara
    Linn Nagell
    16 april, 2017 kl 08:18

    My god! Jag började för fasen gråta när jag läste din racerapport! Din stackare, det måste ha varit för jävligt! Värm dig nu i en vecka minst! Kram på dig kämpen

    • Svara
      Anna
      16 april, 2017 kl 16:46

      För jävligt är en bra beskrivning :) Tycker jag förtjänar en utlandsresa nu….

  • Svara
    Gert
    16 april, 2017 kl 09:19

    Det låter hemskt.Många bröt nog loppet.Hoppas du hittade bilnycklen. :)
    Ha en Glad fortsättning på påsken. :)

    • Svara
      Anna
      16 april, 2017 kl 16:46

      Fredrik hittade den. Jag vägrade lämna bilen…. :) Glad påsk på dig med!

  • Svara
    Erika - Löpningen & Jag
    16 april, 2017 kl 09:28

    Herrejäklar alltså! Tänkte på dig några gånger igår när jag såg hur det piskade ner snöblandat regn här utanför. Jag har en gång frusit så mycket att jag nästintill svimmade, och tänker tillbaka på det med skräck fortfarande. Detta låter nästan ännu värre! Ta hand om dig ordentligt nu, nedkylning är nog inget att leka med <3

    • Svara
      Anna
      16 april, 2017 kl 16:48

      Man kan nog svimma av kyla… det kändes som det kunde hända. Och det var då jag blev rädd. Fy fasen. Och det där illamåendet! Men i dag lyser solen! Så himla typiskt!

  • Svara
    Pernilla
    16 april, 2017 kl 10:22

    Alltså än en gång lyckas du med den bästa racerspporten👍🏻👍🏻😎. Det var det värsta som jag också varit med om. Så jäkla svinkallt. Jag sprang med en arbetskamrat och när vi kom till piraten och man kunde gå in på en toa så gick vi in vred ur vantarna åt lite choklad och hade tänkt att ringa efter skjuts, men så peppar funktionären oss och säger nu är det bara 12 kvar! Vi sprang/gick vidare och sen var det bara att skaka sig fram i mål! Det enda jag tänkte i denna knöliga leriga terräng var: Just det det är ju Maraton som är min grej!Grym tid du hade i detta väder!

    • Svara
      Anna
      16 april, 2017 kl 16:49

      Tack. Fast jag vågar knappt läsa den själv. Vill inte känna känslan igen :) Bra kämpat av dig och arbetskamraten också. Tycker vi haft lite leriga lopp på sistone, ska vi satsa på något soligare nästa gång? :)

      • Svara
        Pernilla
        17 april, 2017 kl 15:59

        Nästa lopp får gärna vara med en stooor sol!😀☀️☀️☀️

  • Svara
    bella
    16 april, 2017 kl 11:11

    Jag gick till busshållplatsen (fem minuters promenad), blev genomfrusen. Så springer du ett maraton i detta väder, respekt!

    • Svara
      Anna
      16 april, 2017 kl 16:49

      Eller galenskap :)

  • Svara
    Hanna
    16 april, 2017 kl 11:58

    Haha usch ja..! Hoppas du tinat upp idag och kan känna dig stolt och glädas åt din fantastiska prestation. Såå imponerad! Ni som tog er igenom 47km igår är verkligen levande bevis på att allt är möjligt! Jag ”sprang” ”bara” 21 km, ändå, det var ett trauma, kylan. Att inte kunna ta sig framåt. Nästa år hoppas jag vi njuter ut Ekotrail i sin rätta magiska form!

    • Svara
      Anna
      16 april, 2017 kl 16:50

      Tänkte flera gånger på hur vackert och magiskt det varit om det var soligt och uppehåll. Känner mig lite snuvad på det faktiskt! Nytt försök nästa år!

  • Svara
    Helena
    16 april, 2017 kl 13:44

    Men FY FAN, på ren svenska! Så jävla starkt att fortsätta trots det vidriga vädret. Du är grym!!!

    • Svara
      Anna
      16 april, 2017 kl 16:51

      Tack Helena! Det fanns liksom inget val. hade det stått en varm buss vid vägkanten hade jag nog vacklat….

  • Svara
    Chris
    16 april, 2017 kl 15:06

    Bra kämpat Anna! Jag och sambon gick från Hallamölla till Vantalängan och tillbaks vid 16-tiden igår; det hade i princip slutat snöa och regna men kändes ändå rejält kallt och grinigt. Vi har gått här i åratal, men sällan sett stigarna så blöta och leriga som igår!
    Jag har inte mycket till övers för löpartävlingar själv – jag upplever hellre naturen med min sambo eller på helt egna löparäventyr – men ska man springa tävling i området så borde det väl ändå vara i maj, när bokarna börjat slå ut och värmen är om inte given så åtminstone lite säkrare? Kanske inte är tillåtet med tanke på områdets status…
    Skönt att du verkar lite återhämtad idag, ha en fortsatt trevlig påskhelg!

    • Svara
      Anna
      20 april, 2017 kl 07:34

      Nej den leran var det närmaste gyttjebad jag kommit! Hade det varit lite varmare hade jag tyckt det var kul med leran :)

  • Svara
    Tanja
    16 april, 2017 kl 19:45

    Grattis till genomfört lopp även om det här nog är det värsta jag läst på din blogg (fast den där vristen på målgångsbilderna spökar också). Otroligt att du tog dig igenom, vilket pannben alltså! Och yllesockor och ylleunderställ hade kanske hjälpt (som ett svar på dagens fråga). Åtminstone upplever jag att ylle hjälper de gånger jag cyklar till eller från jobbet i kallt väder och blir överraskad av regn. Undviker också regnkläderna in i det sista. Fast jag har ju bara 40 min så det går inte att jämföra på riktigt. Hoppas du nu hunnit bli varm ♥

    • Svara
      Anna
      20 april, 2017 kl 07:34

      Haha ibland slår jag till med lite skräckisar på bloggen. Vrickade fötter och blåsor som lossnat…. Man går aldrig säker här inne :)

  • Svara
    Lillian
    16 april, 2017 kl 20:23

    Fy sjutton vilket lopp, eller omständigheter snarare. Grymt att du tog dig i mål och inte gav upp!

  • Svara
    Mari
    16 april, 2017 kl 20:42

    Men tusan! Blir skräckslagen bara jag läser om det. fy…. Var rädd om dig dina du <3

  • Svara
    M
    16 april, 2017 kl 21:06

    Nej. Nej! NEJ! Usch, även om vetskapen att det finns en lopp-organisation nånstans i närheten så att det inte direkt är livsfarligt, det känns bara så… onödigt vidrigt, att vara så frusen och sliten? Plågsamt att läsa. Hoppas du snart får springa i ditt nya linne, helt enkelt!

    • Svara
      Anna
      17 april, 2017 kl 14:26

      Drömmer om mitt linne! Men just nu känns det VÄLDIGT långt borta :)

  • Svara
    Kikki
    17 april, 2017 kl 00:37

    Fy så hemskt! Att du bara orkade igenom loppet. Tyder på en rejäl kämparanda. Men lova att du inte gör om det under såna förhållanden!

    • Svara
      Anna
      17 april, 2017 kl 14:27

      Kämparandan är det inget fel på, bara värmekraftverket i denna kropp. Har nog ingen hög effektivitetsgrad!

  • Svara
    Ida (Träningsblogga)
    17 april, 2017 kl 18:38

    Men fy fan Anna, fick ont bara av att läsa detta! <3

  • Svara
    A-mamman
    18 april, 2017 kl 13:04

    Oj, att du fortsatte efter halva loppet?! Strongt! Men jag måste också fråga hur det funkar när du springer på vintern? Även i Skåne är det väl minusgrader ibland och kanske snöar? Jag försöker inte förringa din insats eller upplevelse – jag lovar – men jag tänker att du ändå var förberedd på vädret (till skillnat från maran i juni)? Själv blir jag så varm om händerna att vantarna åker av efter ett par kilometer, har hänt ner till ca -12 grader. Men det kanske är helt individuellt? Din man upplevde det inte så kallt och blött?
    Hoppas att din nästa runda blir i värmande vårsol.

    • Svara
      Anna
      18 april, 2017 kl 16:35

      Jag är alltid frusen av mig och har mycket kläder när jag springer vintertid. Tjocka tumvantar långt in på våren då jag sällan får upp värmen i händerna. Kroppen klarar av att motstå kylan i ca 15 km sen börjar det krypa på. Att vara ute i ihållande regn/snö i fem timmar, finns inte många kläder som klarar, vattnet tränger igenom tillslut. Mina vantar som vanligen funkar på mer normallånga rundor var genomblöta. Jag var mentalt hur förberedd som helst på att det skulle bli kallt, men kunde i min fantasi inte föreställa mig att det kunde bli SÅ kallt. Plus en grad och blåst gjorde inte saken bättre. Minus 15 och torrt har aldrig bekymrat mig, men den här combon… Mannen frös också men vi har olika värmereglering. När han svettas tar jag fram filten… Å andra sidan kan jag springa marathon i plus 30 grader utan bekymmer, medan han dör vid typ plus 18…

      • Svara
        A-mamman
        18 april, 2017 kl 22:01

        Ehh, det var kanske det där med 5 timmar 😬/En som aldrig sprungit längre än 58 minuter…

        • Svara
          Anna
          20 april, 2017 kl 07:33

          Haha. Jo det gör lite skillnad med tiden :)

  • Svara
    oscarsigge
    14 september, 2017 kl 21:40

    jag är imponerad!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.