Aktuellt

Det sista blogginlägget?

Jag har funderat en del kring hur länge jag kommer att driva denna blogg. Och vilket som blir det sista blogginlägget? Kanske är det just detta…

Ikväll är jag nämligen satt på uppdrag. Med osäker utgång. Jag ska vara följeslagare och livvakt när dottern springer mörker-trail i obanad terräng. Kanske kommer jag inte tillbaka levande. Kanske är det här det sista ni läser från mig. Därför skriver jag race reporten i förväg. Så ni vet vad som hände…

Race report: Fogdaröd night trail

Det är mörkt ute och de snöblandade regnet kyler plågsamt i nacken. Det är en tapper skara som har letat sig ut i skogen denna mörka kväll. Startskottet går och vi springer iväg. Tempot är galet och jag ber dottern att hålla igen för att orka hela vägen. (Egentligen är det inte därför hon ska hålla igen, det är mest jag som är ouppvärmd och seg i starten. Dessutom är har klockan slagit soffläge, vad gör jag här ute??? Men det kan jag ju inte säga till henne. Vi kör på ”hushålla-med-krafterna”-versionen…)

Nätt och jämt har jag fått upp flytet när stigen viker av in i skogen. I obanad oändlig terräng. Dottern är orienterare och bemästrar stenarna och rötterna till fulländning. Dessutom är hennes ögon trettio år yngre än mina. Jag ser ingenting i pannlampans fladdrande sken och fötterna är inte alls bekväma med underlaget. Plötsligt har hon försvunnit ur sikte. Det har snitslarna också.

Jag irrar fram och tillbaka och efter en rundtur på två kilometer ser jag en snitsel. Lyckan är total -jag kommer att komma hem. Jag håller tummarna för att dottern också gör det, även i brist på livvakt och vägvisare. Så släcks pannlampan. Så som alla tekniska prylar gör när jag kommer i närheten. Det blir beckmörkt och jag ser inte ens mina skor. Tar fram mobilen i hopp om att kunna springa med hjälp av dess ficklampa, men inser ganska direkt att det är minst 15 grader för kallt för en iPhone.  Jag är ensam i mörkret. Kan inte ens ringa efter en vän…

Kommer ihåg från Mulle årgång 1979 att man ska krama ett träd. Sätter mig och kramas, men ingen kommer till undsättning….

………

En möjlig utgång. Och går det så illa har ni alltså race reporten här ovan. Annars får ni en ny i morgon.

23 Kommentarer

  • Svara
    traningsgladje
    8 mars, 2017 kl 16:42

    nej du får skärpa dig, vill ha fler blogginlägg!!

    • Svara
      Anna
      9 mars, 2017 kl 12:41

      Skärpte mig! Det blir några till :)

  • Svara
    Märta
    8 mars, 2017 kl 17:50

    Håller med, håll dig levande! Men vilken briljant idé att skriva race report i förhand! Det ska jag göra nästa gång. Då kan man ju skriva att loppet går osannolikt snabbt och att man vinner, det lär jag ju aldrig få skriva i en riktig rapport i efterhand moahahaha ;-)

    • Svara
      Anna
      9 mars, 2017 kl 12:41

      Hahahah, smart. Fast det blir ju trubbel när det står en annan vinnare i tidningen. Hur förklarar man det liksom?

  • Svara
    Nina
    8 mars, 2017 kl 20:42

    Usch vad du skräms!

    • Svara
      Anna
      9 mars, 2017 kl 12:40

      Förlåt….<3

  • Svara
    elsa
    8 mars, 2017 kl 21:12

    hajade verkligen till av din rubrik, inte skrämmas så! men briljant race report :)

    • Svara
      Anna
      9 mars, 2017 kl 12:39

      Blev sugen på att leka lite kvällstidning! Kul att det hade avsedd effekt :)

  • Svara
    Lotta
    8 mars, 2017 kl 21:46

    Spring inte vilse. Dina blogginlägg är ju höjdpunkten på dagen ?

    • Svara
      Anna
      9 mars, 2017 kl 12:39

      hihi, tack Lotta :)

  • Svara
    Emma
    9 mars, 2017 kl 07:40

    Ta med en extra pannlampa ?

    • Svara
      Anna
      9 mars, 2017 kl 12:38

      Hade varit en bra idé, men nu förlitade jag mig på dotterns och det funkade! Ingen lampa dog, inte ens min…

  • Svara
    Mari
    9 mars, 2017 kl 08:09

    Haha.. sista blogginlägget, nej nej…. det funkar inte så ;)

    • Svara
      Anna
      9 mars, 2017 kl 12:38

      Nej det gjorde visst inte det. Än får ni stå ut med mig:)

      • Svara
        Mari
        9 mars, 2017 kl 13:32

        Det gör jag så gärna :)

  • Svara
    A-mamman
    9 mars, 2017 kl 08:41

    Läbbig rubrik när man precis funnit en riktig favoritblogg! Men jag tror nog att loppet gick bra och ser fram emot en efter-race race report.

  • Svara
    Gert
    9 mars, 2017 kl 09:30

    Hjärtat fög nästan upp i halsgropen.Jag läser ju här varje dag även om jag inte skriver så ofta.
    Hoppas du kom hem.Annars får vi ringa Missing People.Finns dom i Kävlinge?

    • Svara
      Anna
      9 mars, 2017 kl 12:37

      Du slipper ringa Missing People. Jag sprang bara två meter fel :)

  • Svara
    hopihopi
    9 mars, 2017 kl 09:40

    Usch vad du skräms!

    • Svara
      Anna
      9 mars, 2017 kl 12:37

      Hihi. Gjorde en Aftonbladet-fuling :)

  • Svara
    Marie
    9 mars, 2017 kl 16:06

    Nej nej nej… inte sluta. Ta med dig extra lampor när du är ute och springer i mörkret! ;-)

  • Svara
    Staffan
    10 mars, 2017 kl 09:14

    Haha, skämt åsido, någon gång kommer ju ett sista inlägg och jag har tänkt på det där, hur det kommer kännas, jag har bloggat så pass länge också och jag kan inte bara låta bloggen ”självdö” genom att sluta skriva utan vill sätta en bra punkt någon gång när det är dags, hur kommer det kännas när bloggen varit viktig för mig så pass länge? Och vad händer om jag efter att jag skrivit det där braiga sista inlägget, men skrivklådan återkommer, börja om igen?? Starta en ny blogg (skulle inte tro det).

    • Svara
      Anna
      11 mars, 2017 kl 17:56

      Jättelurigt det där! Vet faktiskt inte hur man gör…. det är väl lika bra att fortsätta :)

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.