Bergspasset 2017… lite längre!

Jag läste mitt inlägg från bergspasset 2014 och förväntade mig ett 43 km långt runners high. Sen gick det lite snett…

Jag springer 14 km i bergen och så långt går allt enligt plan. Får en fantastisk runda, underbar natur och trevligt sällskap.  Hinner med energipåfyllning, toabesök och mingel innan det är dags att till fots ta sig hemåt. Innan det stora äventyret ska börja.

Jag tappar min grupp i ett vägskäl där total kalabalik råder. Ledarna vet inte var vi ska och jag råkar hänga på fel ledare. Plötsligt är jag i en grupp som inte alls var den  jag tänkte.  En grupp som tänker ta det lite mer piano än vad jag var sugen på.

Tänker att jag kommer hinna fatt min grupp vid första fikastoppet men problem uppstår längs vägen. Först får vi vänta på får. Sen springer vi vilse.

När vi kommer till cafét har poolarna i min grupp redan stuckit vidare. Tröstäter en påse chips medan jag laddar om. Hittar sedan några nya friends som vill springa på lite fortare än den 6:20-grupp vi liksom råkat hamna i.  Vi bryter oss ut och springer ensamma hem. Utan någon som kan vägen…

Av rädsla för att passet ska bli hur långt som helst lyckas jag inte få till den totala njutningen som jag föreställt mig. Det tar ända till vi når kända tassemarker innan lyckoruset infinner sig.

Men då infinner det sig med besked. Jag och mina två nyvunna löparkompisar peppar varandra. Räknar ner. Och när vi når autostradan mot hotellet uppstår det där pirret i magen som gör det värt hela resan. Målvibbarna. Publikens jubel (endast i fantasin), känslan av att vara kung. Och vetskapen om att cappuccinon är nära. Och latten. Idag dubblade jag.

Dubbelt lycklig. Dubbelt speedad. Det där var inte mitt sista bergspass. Men nästa gång ska jag inte ta den där tre kilometer långa omvägen. Även om 45,5 km ser bra ut på klockan så här i efterhand!

8 Kommentarer

  • Svara
    Trailinspiration
    23 mars, 2017 kl 20:03

    Även om det inte blir som man har tänkt sig, kan det bli bra.
    Det är ju sånt här man minns i efterhand. Hehe! ;-)

    • Svara
      Anna
      24 mars, 2017 kl 11:16

      Allt blir bra i efterhand! Och kilometrarna satt fint i benen! Fast något år ska jag satsa på att lära mig vägen ?

  • Svara
    sandra
    24 mars, 2017 kl 10:43

    Fräckt, följer din blogg i ur och skur. Fnissar gott åt ditt inlägg och sätter mig lite lätt i halsen när jag ser min faster på kortet längst ner. ☺

    • Svara
      Anna
      24 mars, 2017 kl 11:17

      Haha, världen är liten! Vem av dem är din faster? Coolt att ha en löparfaster ju!

      • Svara
        Sandra
        24 mars, 2017 kl 17:46

        Annica är min faster, tyvärr ”bara” ingifta för jag skulle gärna ha hennes löpargener ?

  • Svara
    Hanna
    24 mars, 2017 kl 14:25

    Men vilken upplevelse att berätta om för oss. Vad trist det hade varit om allt hade flutit på perfekt. Nu fick du ju en story till bloggen. *Säger hon som tänker allt i blogginlägg….*

  • Svara
    Forsbacka
    25 mars, 2017 kl 07:01

    Kul att se dig, Inga-Sarah och alla dina andra fina bilder.

  • Svara
    Ingmarie
    25 mars, 2017 kl 21:08

    Alldeles alldeles underbart ju! Vilken vecka!!!

  • Kommentera