Synden straffar sig…

Gårdagens smyglöpning lämnade kanske inga spår i huset, men dessvärre i benen. Det var längesen jag sprang med så stolpiga ben som idag…

Tunga ben i kombination med trixig terräng, försvunna markeringar och kilometervis med glashala spänger gör att rundan drar ut på tiden. En hel del…

Fredrik, som jag bestämt träff med efteråt, hinner både byta om, gå och fika, fika lite till, och bli orolig. Jätteorolig. Jag har liksom inte svarat på hans miljoner samtal och sms…

Trodde i min enfald att jag skulle känna telefonen vibrera i ryggslutet men där saknar jag uppenbarligen känsel. Känsla för tid har jag visst inte heller, för det slår mig aldrig att tiden runnit iväg.

Hade jag behövt ta en kissepaus till hade jag förmodligen blivit påkommen av självaste Missing People…

Hoppsan.

13 Kommentarer

  • Svara
    pernillabredolt
    29 januari, 2017 kl 21:26

    VIlken stig! I vår/sommar är det jag som kommer ner till Skåneland och springer en helg.

    • Svara
      Anna
      29 januari, 2017 kl 22:01

      Klart du ska! Säg till om du behöver sällskap :)

  • Svara
    Ingmarie
    29 januari, 2017 kl 21:44

    jag hade varit glad om jag 1; kunnat springa så långt att jag fick ont i benen, 2: kunnat springa två dagar på raken, 3: kunnat kuta så länge att sambon blir orolig. Just a reminder. ;-)

    • Svara
      Anna
      29 januari, 2017 kl 22:03

      Hear hear. Jag ÄR tacksam för varje meter. Hoppas du också snart får göra sambon orolig!

      • Svara
        Ingmarie
        30 januari, 2017 kl 20:44

        Det blir. Frågan är bara när… :-)

  • Svara
    Mia
    30 januari, 2017 kl 10:56

    Förstår att du stannade så länge du kunde i den där miljön :) Han kan gått få vänta lite…

    • Svara
      Anna
      30 januari, 2017 kl 22:08

      Eller hur! Hur kunde han ens tro att jag skulle snabba mig? :)

  • Svara
    Kicki
    30 januari, 2017 kl 13:32

    Påminner jämt och ständigt maken om att vi måste tala om vilken runda vi tänker springa. Just utifall att det faktiskt skulle kunna hända nåt. Lite surt att ge sig ut att leta längs med 8 kilometersrundan om hen i själva verket fått feeling och tagit 18 kilometersrundan :-)

    • Svara
      Anna
      30 januari, 2017 kl 22:09

      Det låter ju iofs klokt. Fast det är svårt de där gångerna man får feeling… :)

  • Svara
    Trail och Inspiration
    30 januari, 2017 kl 21:01

    ”Försvunna markeringar” eller ”markeringar Anna inte hittar”…? ;-)

    • Svara
      Anna
      30 januari, 2017 kl 22:10

      Faktiskt helt oskyldig här :) De var försvunna som i nerhuggna. Liksom kalhyggifierade… Typiskt dumt :O

  • Svara
    Hanna
    31 januari, 2017 kl 20:53

    Jag vill också springa många kilometer på skogsstigar. Blir så sugen varenda gång jag ser såna här bilder.

    • Svara
      Anna
      31 januari, 2017 kl 21:46

      Ja alltså det där gröna…. underbart att springa i! och mjuk barrmark… lovely :)

    Kommentera