Everything goes

Min pappa brukar säga att allt går utom tennsoldater och nyfödda barn. Ikväll bevisade jag hans teori: jag sprang efter jobbet. När klockan var sen och mörkret låg tungt. Ensam.

Jag förstår inte hur folk kommer ut på kvällarna. Det känns som mitt i natten. Min kropp har gått i viloläge sedan länge och vill inte alls ge sig ut. Som den värsta morgonmänniska jorden har sett, har jag inga problem att studsa liv i benen klockan 06, men nu…

Trött i huvudet efter lång dag på jobbet. Jobben. Det kommer inte att gå. Dessutom är mörkret läskigt. Stubbar förvandlas till djur, och det där prasslet i löven alltså….  Jag springer ALDRIG ensam på kvällen. Fast nu borde jag ju springa. Det är löpdag, inte vilodag. Jag fiskar efter sällskap men ingen nappar.

Jag vill inte springa men jag vill ha sprungit. Jag springer.

Energin finns där. Det går faktiskt ganska lätt. Jag hittar vägar bland hus så jag slipper bli rädd för stubbar. Jag springer. Övervinner min kvällströtthet och min rädsla. Allting går. Utom tennsoldater och nyfödda barn.  (Att ta kort med en iphone i kyla går inte heller.  Fast det vet min pappa ingenting om).

 

12 Kommentarer

  • Svara
    Ingmarie
    31 januari, 2017 kl 20:41

    Starkt!!!!

  • Svara
    Lillian
    1 februari, 2017 kl 07:48

    Hög igenkänning på den! Det var något som kom upp i bilen ut till Bocksten trail run i helgen och helt plötsligt var jag där. Själv i mörka skogen utan en enda löpare bredvid och ett synfält som sträckte sig dryga metern runt mig tack vare pannlampan. Höll tummarna för att hitta till målet…

    • Svara
      Anna
      5 februari, 2017 kl 20:01

      Fast den känslan är grym. Pannlampe-bubblan liksom. En helt egen värld!

  • Svara
    Mia
    1 februari, 2017 kl 08:18

    Min värsta tid att springa är klockan fyra. Alltid lite småhungrig och trött… Exakt den tiden ”måste” jag springa nu på vardagarna för att få till det. Känner mig lika duktig varje gång :) Väl kämpat i mörkret!

    • Svara
      Anna
      5 februari, 2017 kl 20:02

      Ja fyra är svårt! Fast måste man så måste man och på något vis lyckas man ställa om kroppen ändå!

  • Svara
    A-mamman
    1 februari, 2017 kl 09:18

    ”Jag vill inte springa men jag vill ha sprungit” – klockren känsla ibland (lite för ofta hos mig?). Jag brukar hålla mig i upplyst område på kvällen men kan tycka det är mentalt vilsamt att springa i mörkret. Lugnare intryck liksom och knappt någon att se/ses av. Även om reflexer är viktigt! Men jag håller med om att det kan ta emot innan man kommer över tröskeln men då morgonträning inte är min grej så får det bli så.

    • Svara
      Anna
      5 februari, 2017 kl 20:03

      Ja det var ett fint citat jag snodde ihop! En inte helt ovanlig känsla. Som tur är får man alltid den där belöningen efteråt när allt känns så värt! Och någonstans är det ju den som lurar ut en varje gång!

  • Svara
    Mari
    1 februari, 2017 kl 12:36

    Grymma du!!

  • Svara
    Marie
    1 februari, 2017 kl 15:19

    Ger mig inte heller gärna ut själv när det är mörkt. Ju äldre jag blir ju mörkräddare blir jag. Starkt jobbat av dig!!

    • Svara
      Anna
      5 februari, 2017 kl 20:03

      Jag med! Fast bland husen känner jag mig trygg. Dessutom finns det många roliga fönster att kika in i :)

  • Svara
    Förvånad
    1 februari, 2017 kl 16:15

    Jag är inte rädd att springa i mörkret, men jag vet hur segt det kommer att kännas ikväll då jag borde ut och springa. Det kommer précis att kännas som du säger, för känslan efteråt är man ju nästan beredd att betala för.

    • Svara
      Anna
      5 februari, 2017 kl 20:04

      Hoppas du tog dig ut! Och fick njuta den där sköna känslan efteråt!

    Kommentera