Hej!
Vänsterbenet här. Det var ett tag sen jag skrev sist och jag känner att jag behöver ventilera.
Jag tycker det är kul att du inte är så pjåskig. Att du inte lägger dig på soffan och vilar dig i form. Ett vänsterben på soffan är nämligen inget lyckligt vänsterben. Och det är ju faktiskt precis då jag gör som mest ont. Eller när du envisas med att yoga. Sträck ut mig och jag dör. En vuxen människa som leker hund alltså. Hur normalt är det…?
Anyway. Jag tyckte det var spännande att springa trail-lopp häromdagen. Utom den där enda gången när du testade dina skridskokunskaper i leran och gled okontrollerat i sidled. Då vred jag mig av smärta, trodde jag skulle gå av. Lova mig att inte göra om det, så lovar jag att vara snäll och tyst. Du är för gammal för att bli skridskoprinsessa, lika bra att ge upp det där…
Jag är lite förvånad att säga det här men jag har faktiskt inte ett dugg mer ont nu än innan söndagens lopp. Visst knäpper jag lite när du lyfter mig, precis som tidigare. När du tar på strumporna eller gör knälyft. Det låter läskigt men gör inte ont. Det finns öronproppar för sånt.
Det bästa med att ha sprungit 25 km terräng är att resten av kroppen faktiskt också får ha lite ont. Att jag inte behöver vara ensam i min smärta. Jag skrattar lite i smyg åt dina ömmande hålfötter, liktornen på lilltån och träningsvärken i rumpan. Det är liksom rätt åt dem. De som vanligen bara glider räkmacka när jag lider. Kan vi springa lite mer sa du? Ge dem vad de tål…
Skämt å sido. Det är lätt att bli ivrig. Jag vet att både du och jag vill springa Lund Runt på lördag. 27 kilometer asfalt. Men jag tror vi ska försöka sansa oss. Göra oss redo för BUS-löpning helgen efter. 23-37 kilometer beroende på hur mycket bananas vi går. Och hur mycket vi ska dansa på borden på bröllopet kvällen innan… Kan du ens dansa förresten?
I övrigt kan du fortsätta att massera mig snällt, men hälsa den där massören att jag inte klär i tennisbollsstora blåmärken. De matchar inte klänningen jag ska ha på bröllopet.
All for now.
Ditt för alltid
Vänsterbenet
18 Kommentarer
andreas
22 november, 2016 kl 12:24Är det vänsterbenet i filmen som skrivit brevet? ? ?
Anna
22 november, 2016 kl 18:49Nej det är det inte. Det lärde mig Martin Timell en gång. Fanns du ens när Bullen gick förresten..? :)
Mia
22 november, 2016 kl 12:51Som jag har väntat på fortsättningen i denna konversation! Du MÅSTE göra detta till ett inslag i din blogg minst en gång i veckan. Lova!
Anna
22 november, 2016 kl 18:50Haha! Vänsterbenet tar över bloggen liksom! Då vet man aldrig vad som händer…. det vågar jag nog inte :)
Nina
22 november, 2016 kl 12:54Mitt vänsterben hälsar så varmt till ditt, sköt om dej!
Anna
22 november, 2016 kl 18:51Vänsterbenet hälsar tillbaka till ditt! :)
Åsa
22 november, 2016 kl 15:25Helt underbart! Här hälsar mitt högerben tillbaka att det förstår precis!
Anna
22 november, 2016 kl 18:52Skönt med förstående kroppsdelar. Mitt vänsterben känner sig förstådd och hälsar som ödmjukast tillbaka till ditt högra!
Mari
22 november, 2016 kl 19:12Underbart. Vilken härlig känsla att vänsterbenet har gett sig till känna igen, och levererat positiva besked. Hälsa!
Trail & Inspiration
22 november, 2016 kl 20:39Bara att skaffa en blå-lila klänning alltså..! ;-)
Anna
24 november, 2016 kl 09:38Fast nu så här efter ett par dagar är det mer brun-gult som gäller…. måste skaffa många klänningar :)
Ingmarie
22 november, 2016 kl 21:09Klokt vänsterben!
Richard Jack (RunSweden)
22 november, 2016 kl 22:34Heja vänsterbenet, och dess ägare. :)
Patrizia
23 november, 2016 kl 11:40Jag gillar personligheten som ditt vänsterben har. Girlpower. Power to the girls!
Anna
24 november, 2016 kl 09:39Jag börjar också gilla mitt vänsterben mer och mer. Vi kanske kan bli kompisar en dag :)
claratoll
23 november, 2016 kl 13:15Haha, skönt att du och ditt vänsterben är vänner! :)
Katarina
23 november, 2016 kl 13:4322 km, vad är det för fel på det? Ta en latte och ta tåget hem sedan som vi andra mortals :D
Anna
23 november, 2016 kl 14:27Haha, latten är jag lätt med på! Fast jag ser nog till att ha bilen på plats. För att slippa frysa ihjäl. 37 var kul förra året, men då hade vi medvind :)