Sverige. Vi har ett resultat…

Jag lovade återkomma med resultatrapport. Att uppdatera er på alla rafflande detaljer från gårdagens provlöpning. Here goes.

fil-2016-10-07-14-17-41

Hur kändes det?

Helt ärligt kändes det lite. Inte panik-ont men det kändes. Speciellt i  frampendlingen då benet sträcks ut.  Men eftersom det känns lika mycket sitta i soffan med sträckta ben så kan jag ju lika bra göra något roligt (läs:springa) istället.

Men. Förutom den lilla detaljen ovan är det underbart att springa igen.  Luften är krispig, och i skogen har det blivit höst medan jag roat mig inomhus.  Tassar fram till ljudet av mina andetag, och njuter av den där sköna värmen som byggs upp inifrån. Det här, mina vänner, är livet.

Springer vidare till ljudet av prasslande löv. Och varje gång det prasslar hoppar jag till.  Rädd för alla skogens djur och monster. Herregud det var ju evigheter sen jag var i en skog. Vem vet vad som döljer sig där?

Plötsligt prasslar det till bakom mig. Nära. Ljudet kommer högt upp och jag utesluter därmed löven. Känns som någon springer bakom mig och omedvetet drar jag upp farten. Tills jag upptäcker att det är min huva som prasslar i motvinden. Det var länge sen jag sprang i skog men det var ÄNNU längre sen jag sprang i jacka med huva.

Så sammanfattningsvis: Underbart, inte helt besvärsfritt, störtskönt och lite läskigt på samma gång. Men jag får inte vara borta från skogen så här länge. Det kan aldrig vara hälsosamt att vara rädd för löv och sin egen huva…

Hittade jag några kläder eller sprang jag i bara mässingen?
Jag hittade i alla fall en jacka med huva…  Jättesnygg men skrämmande….
Hittade dessutom både långa tights, kompressionsstrumpor och vantar.  Dyker man bara tillräckligt djupt i lådan så.

Kom jag egentligen ihåg hur man gör när man springer?
Jadå! Det var det minsta problemet. Lätta steg, ett ben framför det andra. Avslappnat och skönt. Jag hittade till och med runt hela Stävie Trail-banan trots att jag inte varit där på länge och att vägvalen är fler än antal löv i skogen…

Så. Jag är nöjd. Så här dagen efter gör det heller inte mer ont än innan. Inte mindre ont heller.  Men så länge jag inte sträcker på benet så är det lugnt…

Jag springer nog ingen Tjörnarpsrunda på 35 km på söndag. Men en liten luring i skogen hemmavid får det allt bli. Så jag inte hinner glömma det där med löven!

17 Kommentarer

  • Svara
    Mari
    7 oktober, 2016 kl 16:17

    Haha, kul det där med jackan… Men sicken tur att det bara var jackan och ingen annan :) Härligt att du kunde springa men ta det varsamt. Kramar

    • Svara
      Anna
      8 oktober, 2016 kl 12:54

      Ja eller hur, tur det bara var jackan! Tog av mig den på andra varvet….

  • Svara
    Rund är också en form!
    7 oktober, 2016 kl 17:01

    Vad skönt att det kändes ok!
    Haha! Jadu, här har du en till som skrämt sig själv. Blivit rädd för mina egna steg OCH andetag… Pinsamt! *fniss*

    • Svara
      Anna
      8 oktober, 2016 kl 12:55

      Haha! I efterhand känns det ju lite dumt, men just där och då är det VÄLDIGT tydligt att det finns något/någon i närheten…. :)

  • Svara
    Ingmarie
    7 oktober, 2016 kl 19:53

    Hurra!! Läste först att du skulle kuta 35 km på söndag och tänkte att nu har Anna blivit helt snurrig. Men sen såg jag det där ”inte”. :-)

    • Svara
      Anna
      8 oktober, 2016 kl 12:55

      Till och med jag inser att det vore korkat. Även om det hade varit galet kul :)

  • Svara
    hopihopi
    7 oktober, 2016 kl 19:57

    Att springa i krispig höstluft är nog nästan det bästa som finns

    • Svara
      Anna
      8 oktober, 2016 kl 12:57

      Ja det är det! I konkurrens med solig vinterdag med snö på marken och den där vår-rundan då löven precis slagit ut….

  • Svara
    Joanna S
    8 oktober, 2016 kl 08:51

    Håller med – att springa i skogen det är livet! ? Säg till nästa gång du ska ta Stävie Trail- banan – den är underbar men ingen man tar sig an på egen hand! Som du skriver: fler vägval än löv ?

    • Svara
      Anna
      8 oktober, 2016 kl 12:57

      Nej den är trixig. Tog mig nog 20 gånger innan jag satte den helt! Hojtar till nästa gång. Fast bara om du vill springa sakta. Det här benet är inget räser-ben :)

  • Svara
    Lisa
    8 oktober, 2016 kl 09:25

    Härligt att du är på G igen!!

    • Svara
      Anna
      8 oktober, 2016 kl 12:58

      Jag vågar inte ropa hej ännu, eftersom det fortfarande känns väldigt konstigt. Men blir det ingen ändring av varken vila eller löpning, kan jag ju lika bra springa…

  • Svara
    Gert
    8 oktober, 2016 kl 10:39

    Hej Anna.Kul det där med jackan. :) Härligt att du är igång med löpningen igen.

    • Svara
      Anna
      8 oktober, 2016 kl 12:59

      Läskig jacka det där! Får ta en tystare variant nästa gång!

  • Svara
    Sandra
    8 oktober, 2016 kl 11:56

    Störtskönt beskrivning, väl värt att vänta på. Flög hem från Budapest (underbar löpning där) igår så jag klarade som tur var väntar. Hann allt kika in en gång till efter ölen ?

    • Svara
      Anna
      8 oktober, 2016 kl 12:59

      vilken tur! Så du inte väntat helt förgäves :)

  • Svara
    Märta
    8 oktober, 2016 kl 19:30

    Härligt att benet funkar! Jag minns när det hade gått ut varning för varg här för några år sen, då var jag skiträdd för att springa i skogen. Men förmodligen borde man vara mer rädd för vildsvinen, som ju finns här alltid …

  • Kommentera